Maria Loohufvud och Love Martinsen har gjort en dokumentär om Floridas mest hängivna dansgrupp för kvinnor över 60. Filmen inviger årets Tempo Dokumentärfestival som pågår mellan den 7 och 13 mars.
På sin hemsida lovar den mycket drivna dansgruppen Calendar Girls: We’ve been cowgirls, showgirls, pirates, peace lovin’ hippies, beauty queens, bunnies, Hawaiian princesses, biker chicks, do wop dandies, broadway babes, zombies, Marilyn Monroe… whatever your theme, we’ll actualize your dream!
Sedan 2006 har dessa trettio solbrända viga damer, med glittrande enhörningshorn och färglada paljettshorts dansat loss på lastbilsflak, i kyrkor och på ålderdomshem. Det filmiska radarparet Maria Loohufvud och Love Martinsen fick se dem uppträda på eventet Touch a truck och så uppstod idén att föreviga deras danser och excentriska personligheter på film.
Maria: Vi var i Florida på ett lite längre besök för vi var föräldralediga. Vi hade en idé att göra någon slags film, hade med oss en kamera och en enklare ljudutrustning.
Love: Vi gillar den här miljön så himla mycket. Men från början tänkte vi göra en film om svenskar som bor där. Det hoppas jag att ni gör härnäst!
Men vad var det som gjorde att det blev en film om Calendar Girls?
M:Vi såg dem paradera på gatan. De gick upp på ett lastbilsflak och började dansa. Vi var inte alls beredda på det och tyckte att det var otroligt fascinerande.
L: Vi såg dem på håll först och trodde att det var små tjejer som dansade. Men det var någonting med deras rörelser som inte riktigt stämde. När vi kom närmare såg vi att de var i 70-årsåldern.
M: Och det är man inte så van att se.
Tyvärr.
M: Ja verkligen. Och det var mycket på en gång: hur de dansade, deras kläder och den här krocken i våra huvuden - får man göra såhär?
L: Deras show väckte många tankar, vi fick en känsla av att de var väldigt bekräftelsesökande, och det var något som kändes nästan sorgligt med det.
M: Och direkt efter så tänkte vi - men varför tänker man så här? Varför skulle det vara sorgligt?
Och hur fick ni med dem på dokumentärtåget?
L: Under showen fick vi ett reklamblad med deras uppgifter. Så vi bara drog iväg ett mejl och fick svar direkt att de kunde ses.
M: De var så himla öppna och ville så gärna att vi skulle filma dem. Vi drog igång projektet med en gång, lämnade tre-åringen och bebisen hos Loves föräldrar. Vi filmade en dans och några intervjuer och det blev starten på en fyra år lång process. Dokumentären zoomar in på några av Calendar Girls och fångar en unik gemenskap som man snabbt blir rätt avundsjuk på.
Det finns väldigt stämningsfulla danssekvenser och musikalinslag i filmen. Hur arbetade ni fram dem? Var det någonting som ni kom på eller var det deras initiativ?
L: Det var vår idé. Vi insåg under resans gång att det var ett väldigt bra sätt att berätta det man inte kan säga. Att visa det, istället för att låta dem sitta och berätta om sina känslor. Och ett sätt att använda musik i en dokumentär på ett väldigt roligt sätt.
Där fick du, Love, som filmmusikkompositör någonting att jobba med.
L: Det var så himla kul att jobba med musiken just i det här projektet för det har varit så fritt. I dokumentärer vill man annars ofta nästan inte ha någon musik. Man vill inte känna att något trycker på en vad man ska uppleva och tänka. I det här fallet kunde vi ta jättestora svängar utan att det känns påklistrat.
M: Precis, vi tyckte också själva att det var kul. En möjlighet att förmedla deras passion, hur deras sätt att uttrycka rörelser blir talande för vilka de är som personer, trots, eller kanske just för att de inte är utbildade dansare. När vi koreograferade dansscenerna var vi tvungna att anpassa oss till vad de klarade av. Hålla oss till deras begränsningar. Och det tycker jag blev fint.
Det är första gången ni har gjort en långfilm ihop. Hur har ert samarbete fortlöpt?
L: Det har faktiskt varit jättekul hela vägen. Vi tänkte till och med: varför regisserar folk filmer ensamma? Det verkar väldigt tråkigt. Men det är så klart lätt för oss eftersom vi är tillsammans. Vi funkar som en person egentligen. Eftersom vi har en familj ihop är vi väldigt bra på att samarbeta.
M: Det har vi verkligen övat på med barnen.
L: Vi har en rollfördelning i arbetet som kommer ganska naturligt. Det blir aldrig några konflikter om grejer. Och vi tycker nästan alltid likadant rent estetiskt.
Och vad har ni lärt er på vägen?
M: Förutom allt det tekniska har vi lärt oss mycket om våra föräldrars generation. Vi har fått mer förståelse för deras syn på olika saker. Och vi har insett hur beroende vi är av våra föräldrar.
L: Det är en insikt som också fick plats i filmen. Att den handlar om förväntningarna man har på sina föräldrar. Som deras barn. Vi insåg plötsligt hur mycket vi förväntade oss att mina föräldrar skulle ställa upp för att vi skulle kunna spela in filmen. Det är så mycket man tar för givet. Och att man kanske inte bara ska räkna med det längre. Man måste kunna släppa loss sina föräldrar och låta dem leva sina egna liv.
När jag såg filmen tänkte jag att Calender Girls nog bara kan existera i USA och i Florida. Att bara där kan 70+ åringar springa runt utklädda till enhörningar. Varför tror ni att det är så? Hur har vårt samhälle fått den synen på äldre som vi har?
L: Jag tänker mest på att Sverige ligger lite efter helt enkelt. Men att det kommer finnas enhörningsutklädda äldre kvinnor i Sverige snart också!
M: Det blev ett uppvaknande för oss känner jag. När vi började filma ställde vi frågor kring huruvida detta med att de tog så mycket plats var en medveten feministisk akt från deras sida. Vissa kunde reflektera kring det men för andra var frågan svår. För dem var allt så självklart. Det är nog en kulturskillnad.
L: Florida är en speciell plats med en hög andel äldre. I en intervju frågade en journalist Katherine om de brukar få åldersrelaterade frågor. Men för henne var det en konstig fråga. Vi är unga! De ser sig inte alls som äldre.
M: Vi blev däremot alltid kallade för The Kids.
Hoppas er film kan inspirera andra att bilda liknande grupper.
L: Jag tror verkligen som jag sa att det är en tidsfråga tills vi ser mer av Calender Girls-liknande grupper över hela världen. Det finns säkert fler, vi behöver bara se dem. Problemet är att man sällan ser kvinnor över 60 på film porträtterade på något annat sätt än som mor eller mormor. Det är så platta porträtt för det mesta. Men det tror jag också är på väg att förändras. Hollywood börjar inse att det även där finns pengar att hämta.
M: Hoppas att det är helt ändrat tills vi är lika gamla som Calender Girls.
L: Ja, hoppas att vi kommer att vara som de.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2022.
