Ronnie Vannucci Jr är mitt emellan. När Nöjesguiden når honom på telefon sitter han i bilen mellan LA och Las Vegas. I LA har han repeterat med The Killers, och hemma i Vegas väntar soloprojektet Big Talk, som i dagarna debuterar både på album och live.
Att trummisar satsar solo brukar bero på endera av två orsaker. Antingen på bristande självinsikt i varför resten av bandet inte är så förtjusta i hans generande låtskrivarförsök. Eller på en gnagande känsla av att trumpallen är en alldeles för undanskymd plats för den som enligt honom borde vara bandets stora stjärna. Det första brukar kallas Ringo Starr-syndromet typ A, och det andra Ringo Starr-syndromet typ B. Båda slutar på ett och samma sätt, Dave Grohl undantagen - illa.
- Haha, jag vet, det är en kliché. Men jag har ju alltid skrivit låtar i The Killers, så det där håller inte på mig. Det handlar snarare om att jag var uttråkad. Vi hade bestämt oss för att ta en paus med The Killers, och två veckor in i den pausen insåg jag att jag inte behövde någon paus just då. Så jag satte igång att göra ny musik, eller rättare sagt att fylla i de återstående luckorna i musik som jag hade pulat med i flera år. Jag släpar alltid med mig gitarr och inspelningsutrustning, så det blir alltid något gjort.
- I The Killers brukar vi alltid ta med oss våra halvfärdiga grejor och lägga oss i varandras låtar, så att göra färdigt mina egna låtar på egen hand är det mest introspektiva jag gjort under mina 35 år i livet. Det var därför jag ringde Taylor Milne, så att vi kunde göra en del tillsammans. Han är en grym gitarrist och styrde ganska mycket hur gitarrsoundet på skiva kom att bli.
- Det som är helt nytt för mig är att sjunga, och det känns rätt konstigt. Jag har inte en så särskilt fantastisk röst, och jag förvånar mig själv genom att våga kliva längst fram. Jag är ju van vid att sitta längst bak.
Finns det inte risk att det uppstår svartsjuka, även om man lever i en uttalat öppen relation som den ni verkar ha i The Killers? ”Jaha, varför ville han behålla den låten för sig själv istället för att vi skulle få den till bandet?”
- Jag tror att vi alla tycker att det är hälsosamt att våga sig utanför normen, att våga ta risker. Åtminstone så länge som ingen glömmer bort var de har sin egentliga försörjning. Replicas är faktiskt den enda låten som var tänkt som en The Killers-låt, och isåfall hade den låtit helt annorlunda.
Musikaliskt är steget från The Killers inte jättestort. Låtarna är de allra enklaste, med klockrena melodier som borde varit använda och upptagna sedan årtionden.
- Under flera år har jag varit övertygad om att det enklaste alltid är det bästa. The Police, Tom Petty & The Heartbreakers, den sortens band valde alltid det enklaste. Eller Talking Heads, deras Once in a Lifetime har bara två ackord genom hela låten. Dudu-du-du, dudu-du-du. Fattar du?
Samtidigt är soundet gigantiskt, som 80-talets alternativstadiumrock, fast med modern inspelningsteknik. Sena Simple Minds eller Billy Idol 2.0.
- Tack! Det var precis vad vi siktade mot! Ju större desto bättre. Enkla låtar tål storslagna dräkter, tycker jag.
Finns det en fortsättning för Big Talk, eller var det en enstaka grej?
- Jag trivdes så bra att arbeta med Taylor Milne, så det vill jag gärna hitta en fortsättning på. Men vi får se, jag har ju ett annat band som behöver uppmärksamhet också.
Stad:
Artist:
Kategori:
