Det är dags att styra upp

Hej, det är Hateff här, er nya Malmöredaktör. Vi känner inte varandra riktigt än, men skit i det. 

De senaste månaderna har jag varit uppe på praktik hos gänget på Stockholmskontoret. Där, i Nöjesguidens högborg, har jag drillats in i tidningens tempo. Jag har lärt mig av de allra bästa. Och, visst, det har väl gått bra (tror jag?), men vi ska samtidigt inte låtsas som att det inte har funnits dagar då stressen har gått mig över huvudet. 

Jämfört med många andra jobb tror jag inte att det har varit så kämpigt, men för mig som har glidit igenom livet i någon slags naiv frilanslimbo har det känts… överväldigande. I alla fall ibland. Jag är liksom killen alla hade pekat på ifall landets enade soffpotatisar stod i begrepp att välja en ny hedersordförande.

Under tiden i Stockholm har jag – med mina mått mätt – spottat ur mig texter. Korta som långa. Om allt från barnböcker till appar, klubbar, krogar och feministiska memes. För att inte nämna Birdhain, den älskvärda fågelholkskopian av Berghain som något geni sålde på tyska eBay för en ansenlig summa pengar.

Det finns alltid något intressant som måste upp på sajten eller in i tidningen som ni håller i er hand, vilket förstås är något väldigt positivt i grunden. Men när jag nu avslutar praktiken är det inte utan ett lite rörigt huvud.

Därför ska det bli skönt att komma hem till Malmö igen. Det första jag ska göra är att unna mig ett riktigt ögonblick vid havet. Jag tänker ta cykeln ner till Ribban, svepa in varenda doft på vägen. Och när jag slutligen står där, vadandes i det iskalla vattnet, vill jag känna ett stort lugn svepa över mig. Fyfan vad starkt det kommer bli. Jag föreställer mig att det ska vara precis som i den tyska filmen Knocking on Heaven’s Door (1997), där två kroniskt sjuka patienter rymmer från sjukhuset för att få en sista skymt av havet innan deras tid är ute:

– The ocean. In heaven that’s all they talk about. And the sunset… how fucking wonderful it is to watch that big ball of fire melt into the ocean.

Efter mitt meditativa dopp i det stora blå hoppas jag vara redo för nya intryck och nya texter. Och många fler nummer som tidningens Malmöredaktör. 

Det var inte meningen att det skulle bli såhär blödigt. Förlåt. Jag ska försöka sansa mig i framtiden. Men de där krystade referenserna får ni nog vänja er vid. För är det något jag borde berätta om mig själv (förutom att jag är soffpotatisarnas givna go-to-guy vid ett eventuellt årsmöte) är det att jag är en piñata av popkulturella referenser. Slå mig på armen och ut kommer ett väl valt Mad Men-citat. Typ så.

Tyvärr har den lokala rapporteringen hamnat lite på efterkälken sedan den tidigare Malmö/Lundredaktören slutade. Det ska det bli ändring på – för ni förtjänar verkligen bättre. Som tur är har jag två exemplariska Julias (Holst och Gummesson) till min hjälp. Vi kommer trappa upp bevakningen av allt roligt som rör vårt myllrande kultur- och nöjesliv här nere i söder. Tveka inte att höra av er ifall ni har något intressant tips eller bara vill säga hur mycket ni störde er på piñata-formuleringen jag använde innan.

Låt mig bara ta det där havsbadet först, sen är jag all yours.

Läs även: "Fast i sci-fi-fördärvets Stockholm"