Den svenska dokusåpan

En ny dokumentärserie sätter det svenska dokusåpaundret under lupp. Vi unnade oss en vandring ner längs minnenas gata.

I höst börjar SVT sända dokumentärserien Den svenska dokusåpan. Visst blir man lite nostalgisk när man hör att den svenska upplagan av Expedition Robinson fyller 25 år? Jag minns det som att man satt klistrad vid tv:n varje fredag, hade laddat upp med läsk samt salta pinnar och med stort intresse följde intrigerna, pakterna och sveken. Men jag minns också att de vuxna suckade och skakade på huvudet åt formatet, kallade det för ”mobbnings-tv” och inte var överförtjusta i att vi barn visade programmet så stort intresse. 

Först nu i vuxen ålder förstår jag att inget liknande hade visats på svensk tv förut. Att utröstningsmomentet, där deltagarna i ett ”öråd” bestämde vem som skulle få lämna ön, var något av det råaste våra föräldrars generation hade sett på tv. På samma sätt var det främst generationen över oss som rasade några år senare när Linda Rosing (numera Linda Thelenius) som första svensk hade sex i direktsändning i Big Brother. Det var skandalernas skandal! Av någon anledning grundade sig ilskan i att Linda var kvinna, och att hon hade barn som senare skulle kunna råka komma över videomaterialet. Tanken att det krävs två personer för att ha sex och att den andra parten, Micke Lindgren, knappt fick någon kritik verkade inte ha slagit de som rasade, åtminstone inte än. I min generation ryckte vi på axlarna, kanske för att vi hade fullt upp med att upptäcka sex själva.

Mycket har såklart förändrats sedan dess. Vid tanken på dem som chockades över sex i TV och utröstningsmoment vill man bara ta en snabb resa tillbaka i tiden och säga ”Naaaw vad gulligt, vänta bara!”. Snart nog skulle program som svenska Paradise Hotel göra entré, tätt följt av Ex on the Beach, och då skulle vi få se på skandaler! Sex framför kameran skulle bli mer regel än undantag, och Expedition Robinsons forna pakter och uppgörelser skulle framstå som sandlådebråk i jämförelse med det strategiska och svekfulla spelandet bland PH-deltagarna. 

Det är stor skillnad på att vara dokusåpakändis förr och nu. I trailern till SVT:s Den svenska dokusåpan intervjuas Robert ”Robinson-Robban” Andersson, som väl tillsammans med vinnaren av Robinson 2003, Emma Andersson (numera Zetterberg), är ett av få namn som dröjer sig kvar i bakhuvudet från den tiden. Vad hände med dem när kamerorna slutat rulla och såpan var slut? Jag vill minnas att Emma släppte någon singel tillsammans med artisten Bosson? Sen då? Dagens dokusåpakändisar blir ju influencers. Ser de bara till att starta tillräckligt intressanta bråk eller ha ett tillräckligt intressant utseende medan kamerorna är på så har de en karriär sedan oavsett om de vinner prispengarna eller inte. En av våra mest framgångsrika influencers, Antonija Mandir, debuterade till exempel i Ex on the Beach 2017. Andra som fått framgångsrika kändiskarriärer efter att ha deltagit i svenska dokusåpor är Samir Badran, Smail Alihodzic och Helen Ablatova. Ett undantag ur det ”gamla” gänget från nollnolltalet är Carolina Gynning som har hållit sig kvar i rampljuset och idag är en populär programledare, skådespelare och inte minst konstnär.

Under hösten är det inte bara dokumentären Den svenska dokusåpan som har premiär. Vi kan också se fram emot två tillskott på den svenska dokusåpahimlen; Paradise på Viaplay, och Fboy Island Sverige på HBO Max. Den förstnämnda är, precis som man kan tro, gamla goda Paradise Hotel fast i ny tappning. Efter de allvarliga övergrepp mot två deltagare som filmades i senaste säsongen, har produktionen avbrutits och varit pausad sedan dess. Paradise är en uppdaterad version där risken för liknande händelser ska vara minimerad. Bland annat så kommer ingen att tvingas bilda par med någon av det motsatta könet, dubbelsängarna är utbytta mot enkelsängar, variationen bland deltagarna ska vara större och det ska finnas ett ökat fokus på samtida värderingar. Fboy Island är, som så många andra realityshower, ett amerikanskt koncept som tagits till Sverige. Kort sagt går det ut på att en eller några kvinnor anländer till en ö för att finna kärleken bland ett större gäng med killar. Kvinnans uppgift är att luska ut vilka av killarna som har rena intentioner, och vilka som i hemlighet är ”fuckboys”. Eftersom inget av dessa program haft premiär i Sverige ännu så slog jag mig ner i tv-soffan för att ta mig titt på den amerikanska förlagan till Fboy Island. Man får ganska snabbt känslan av att programmet är ute efter att förmedla något slags kvinnlig makt eller övertag. Showens tre kvinnliga deltagare får gång på gång göra sina majestätiska entréer i höga klackar och svepande klänningar, för att sedan nådigt välja ut sina favoriter ur den stora och nervösa klungan av män. Den kvinnliga programledaren skämtar friskt på männens bekostnad och de skrattar med. Under ett samtal mellan en kvinnlig deltagare och en potentiell ”fboy” säger han för att imponera:
– I was raised by a single mother.

Varpå kvinnan svarar:
– That’s hot.

"Det blir inte mer femtiotal än så"

Detta, i kombination med Paradise nya format, får mig att undra om man försöker sig på att göra dokusåpan feministisk? I så fall så anser jag att skenet bedrar. Vid första anblick är det såklart någon form av särartsfeminism där kvinnan och det kvinnliga upphöjs. Men om man tittar lite närmare så känns formatet snarare riktigt, riktigt old school-biologistiskt. De få honorna ska omsorgsfullt välja ut den mest kvalitativa partnern ur den stora skocken tuppiga hanar som gör allt för att överglänsa varandra. Det är en parningsdans, det är gammeldags uppvaktning och det är urtypen av dikotomin man/kvinna – kvantitet/kvalitet. Tusentals spermier på väg mot ett enda ägg. Kvinnan vill ha långvarig kärlek. Männen vill sprida sin säd. Det blir inte mer femtiotal än så.

Därmed har jag inte sagt att jag inte kan uppskatta en uppvisning i femtiotalsvärderingar förklätt till tjugotjugotal med mängder med alkohol, intriger och svek inblandat. Jag tror till och med att jag tycker att detta är det ultimata receptet för en dokusåpa. Produktionens uppgift är naturligtvis att förebygga övergrepp och olagliga handlingar, vilket nu har gjorts i och med svenska Paradise, men utöver detta tycker inte jag att vare sig Viaplay eller HBO har något ansvar att sända PK-stämplat material. Det tröttsamma är inte att det är antifeministiskt, utan att det tvunget ska maskeras till feminism. Det är i själva verket helt onödigt, vi får underhållning ändå. Girl power har vi haft i den svenska dokusåpan sedan PH 2014 när Saga Scott sa att Smail Alihodzic stod på hennes ”to do-list” och senare i samma säsong försonades med Paow efter ett bråk genom att ha sex med henne i en likkista under halloweenveckan. Men man klädde inte ut detta till någon slags feminism, det fick vara vad det var. Det var bara riktigt bra tv, och mer än så behövs inte i en dokusåpa.

För övrigt googlade jag vidare på Emma Andersson, numera Zetterberg, och hon verkar driva ett bageri tillsammans med sin man i Ängelholm. Jag hoppas de är lyckliga och fria från intriger och svek, och att de har så mycket ofilmat sex de vill.

Den svenska dokusåpan har premiär den 13 september.