Illustration: Lauren Kavanagh.

Den förlorade konsten att tankerunka

Joanna Gorecka 16:49 17 Apr 2019

Vi behöver aldrig någonsin ha tråkigt längre.  I den uppkopplade världen kan vi låta oss kittlas dygnet runt. Men gör det med oss att allt stimuli kommer utifrån och nästan inget inifrån?  

Har vi blivit dåliga på att tänka? Och hur var det förresten för Martin Schibbye att sitta i Kalityfängelset utan att kunna lyssna på ens en podd? Förlåt. Det är inte helt lätt att skriva den här artikeln utan att hamna i den tjatalarmistiska fallgropen: ”skärmarna är vår tids tobak, bevare oss”. Man får pulsa ganska varsamt vid gropens kant, det är allt för lätt att låta sig omfamnas av svårartad reaktionär romantik. Men om jag snubblar vill jag på förhand be om ursäkt. Det är inte meningen. Jag älskar skärmar. 

Med det sagt. Henrik Schyffert sade för en tid sedan såhär i en standup. 
– Tänkrunka. Det kan inte ni födda -88 och framåt. Att man utan hjälp av bilder eller filmer kan framkalla sexiga fantasier i huvudet. …Det är ett utdöende hantverk. Om ni saknar täckning eller batteriet tar slut vet ni inte hur man gör.

Självbefläckelse är inte det enda verksamhetsområde där vi har blivit allt mer beroende av stödhjul. Vi är historiska rekordhållare i att låta oss bli kittlade – på alla sätt. Alla dygnets torraste mellanrum, bankköer, matbutiksköer, toaköer, toabesök, kan vi mata med poddar och kattklipp. Vi täpper till alla pauser, plockar upp mobilen var tionde minut. Det sägs att britter får mer skärmtid än sömn. 

Det plågsamt hippt crowdsourcade magasinet The Odyssey Online publicerade för några år sen en artikel med beredskapsrubriken: Imagination vs social media: neither can live while the other survives. Alla kändisars pojkvän, gitarrkillen John Mayer var inne på samma spår. När han stängde ner sitt Twitterkonto under en period proklamerade han att: ”Du kan inte skapa om du är djupt insyltad i sociala medier. Bra idéer måste få tid att skockas.”.

"Man måste ha tråkigt väldigt länge för att börja fantisera."

Begreppet tankerunkandets upphovsman, Henrik Schyffert instämmer.
— Man måste ha tråkigt väldigt länge för att börja fantisera, det är då som kottar kan bli älgar för ett barn i skogen. Men folk har inte tråkigt längre så fantasin blir oanvänd. Vi är rostiga i fantiserandet. 

Och det handlar inte bara om att skapa. Vi är inte riktigt förberedda på att vara utan hjärnans rullator. Vi är vana vid att inte behöva vänta eller ha tråkigt utan kan nästan alltid välja snabb belöning, plötsligt är vi alla de kassaste barnen i Marshmallowexperimentet – en studie i fördröjd tillfredsställelse, som psykologen Walter Mischel utförde 1972, där fyraåriga barn fick välja om de ville ha en marshmallow direkt eller få två om de bara väntade lite. Mischel följde dem sedan genom livet för att utforska vilka som lyckades bäst, de tåliga eller de glupska. Det här sägs göra oss sämre på att socialisera men vi blir samtidigt mer usla på ensamhet än tidigare generationer. 

Journalisten Martin Schibbye, som under 14 månader satt fängslad i Kalityfängelset i Etiopien med fotografen Johan Persson, beskriver i boken 438 dagar hur varenda låt han kunde utantill blev viktig i isoleringen. Han menar att vi är sämre än någonsin på ensamhet.
  Man har annars alltid sin mobiltelefon, lyssnar på radio, lyssnar på podd. Just det här att vara själv bara med sina tankar är bland det mest fruktansvärda man kan utsätta en människa för. Man ville lägga sig ner som en blöt fläck, säger Martin Schibbye. Nånstans är vår generation extra dåligt rustad för det där. Våra föräldrar och mor- och farföräldrar tvingades lära sig sånger, psalmer och texter utantill. Nu behöver man aldrig lära sig grejer utantill. De oerhört få grejer man kunde utantill blev så oerhört viktiga.

"Lär dig saker utantill, lär dig ett antal dikter utantill."

Det finns folk som preppar sina skafferier inför olika katastrofer. Behöver vi preppa hjärnan, typ inför någon tragedi som lämnar oss utan täckning? 
— Verkligen, verkligen! I slutändan handlar det om förmågan att plocka fram saker ur huvudet som gör att man överlever. De sånger man kan blir så viktiga. För mig var det låtar av Ebba Grön, Imperiets Coca-Cola Cowboys – ”we are the soldiers of the human race". Det man kunde fick man gasta på för att överleva. Engelsmännen talar om knowledge by heart, även om man är inlåst kan ingen ta ifrån en det man har i huvudet. I en tid när allt fler journalister fängslas även i Europa brukar jag ge rådet till kollegor: lär dig saker utantill, lär dig ett antal dikter utantill.

Men att hantera en fängelsevistelse är inte den enda moroten. Det finns i dagsläget tusentals artiklar titulerade The lost art of boredom om fördelarna med att hitta stimuli inifrån i en tid när tålamodet är en bristvara och fantasi måste läras ut på nytt. Henrik Schyffert har en pojkberättelse: 
— Jag kommer ihåg att när man var liten kunde man stå i 45 minuter och försöka spotta på en av de här träbrädorna på järnvägsspåret. Vem gör det nuförtiden? Att ha tråkigt är en superkraft. Som håller på att gå förlorad.

Vad tror du händer om vi slutar ha tråkigt? 
— Jag tänker att det är som när man är i en skog. Man går in mot riset  – och här finns det nya saker att upptäcka. Utforskar man inte så växer riset igen, det blir svårare att ge sig in. Det är som med vad som helst, som med yoga. Tränar man inte blir man sämre, svagare. Man måste träna på fantiserandet. En annan risk är ju att det blir likriktat. Alla scrollar i samma flöden och det resulterar i att idéerna på något sätt kommer från samma träd. Då blir vi av med de här riktigt absurda idéerna och det är synd. Om alla stoppar in samma sak i maskinen så är chansen mycket mindre att det kommer ut något unikt. 

I jakten på detta unika har varenda journalist vid det här laget skrivit en wallraffande artikel om att vara utan mobilen i en vecka. I bokhyllorna börjar vi sen en ny genre: mobildetoxgenren. Mobilen är de nya kolhydraterna, om vi åt kolhydrater var tionde minut. Överläkaren Anders Hansen till exempel är aktuell med boken Skärmhjärnan om hur förslavade vi är under det dopaminpåslag vårt uppkopplade liv ger oss och hur vi ska disciplinera vårt missbruk. Siri Helle, psykolog, författare och föreläsare är också aktuell med en mobilbok – den kanske soligaste i sitt slag: Smartare än din telefon, i vilken hon vill slå hål på myter och alarmism.
  ”Det viktiga är inte skärmtid, utan vad vi gör med den”, skriver hon i en artikel om boken i Svenska Dagbladet. Att fokusera enbart på minimerad skärmtid är felriktat, menar Helle. Vi borde samtidigt optimera det som är bra med mobilen, interaktionen med vänner och hur den effektiviserar vår vardag. 

Jag gissar att dina ögon blöder när vi mjukt landar i en konklusion som är gjord för den svenska folksjälen; lagom är faktiskt bäst. Men det kan vara bra att lära sig några dikter utantill. 

Läs även: Marshmallowexperimentet.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2019.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!