Sarah Assbring är en veteran i den svenska musikvärlden. Under sitt artistnamn El Perro del Mar släpper hon nu EPn Free Land, som kom till på ett folktomt Moderna Museet. Hennes musik är känd för att vara melankolisk, själv skrattar hon åt djur som klantar sig.
Hur skulle du beskriva att soundet på den nya EP:n skiljer sig från dina tidigare album?
– Det här är en alldeles speciell skiva som jag har gjort mycket på grund av omständigheterna kring den som jag fullständigt omfamnade. Det började med att Moderna Museet frågade mig om jag ville göra musik med inspiration från deras samlingar. Jag tog det som en totalt gränslös möjlighet att få skapa helt, helt fritt. På det sättet tror jag den skiljer sig ganska markant, jag gick totalt in i att tänka mer mixtape än skiva. Kanske mer som ett enda sammanhängande ljudspår.
Vad har pandemin inneburit för EP:n?
– Jag hade en tanke när jag började som kretsade kring värdet av konst och kultur i samhället, på ett historiskt plan. Men sedan kom pandemin och stängde ner museet. Då fick jag vara helt själv där och gå runt ensam bland all konst. Det gjorde att jag såg konsten på ett annorlunda sätt och den initiala tanken blev mer angelägen och starkare. Så jag tror att coronan hjälpte mig att ändra min syn på konstverken, att på riktigt se dem.
Du är kritisk mot att musik blir alltför kommersialiserad och hur det påverkar den konstnärliga integriteten. Det är stora ord, vad är det konkret som får dig att värja dig så starkt emot kommersialiseringen?
– Jag tror att det är något som vi alla mer eller mindre känner, vilket blir extra tydligt för oss som sysslar med konst och musik. Hur vi har vant oss vid att produktifiera oss själva och se oss som varumärken. Jag känner att det sipprar in i mitt arbete genom att jag ibland tänker på produkten och säljet innan jag ens har skrivit musiken.
Blir du lite arg eller äcklad inför dig själv då, eller hur känner du när du får den tanken?
– Jag är så inkörd i det att jag knappt reflekterar över det. Fram tills att jag tvingas reflektera över det. Det kan rent konkret handla om att finna ro i skapandet. För mig är det långt mycket svårare idag än innan smartphonen kom. Det tror jag att de flesta som arbetar med skapande yrken håller med om. Och jag tror att det i sin tur påverkar kulturen överlag.
Hur hanterar du det personligen, gömmer du telefonen på vinden?
– Hahaha, om jag var så smart och om jag hade den typen av disciplin skulle jag definitivt göra det. Jag är jättedålig på det. Jag skulle verkligen behöva hitta ett sätt, för det här är ju en sak som jag tänker väldigt mycket på och pratar mycket om. Men av någon anledning lyckas jag inte ta den makten över mig själv.
Du har valt att inte släppa hela EP:n på Spotify eller någon annan streamingtjänst, utan bara de två singlarna. Är det för att vara en motvikt till överkommersialiseringen du beskriver?
– Ja det skulle jag absolut säga att det är. Det är ju också ett sätt att medvetandegöra för dem som faktiskt lyssnar på mig att Spotifys synsätt på musiker och artister är problematiskt för mindre artister. Det är svårt att leva på Spotifys pengar helt enkelt.
Vill du berätta lite om omslaget till Free Land?
– Omslaget föreställer ett konstverk av Klara Lidén. Jag älskar Klaras konst, jag tycker att hon är fullständigt briljant. Verket är från en serie där hon har plockat ner reklamaffischer från olika stadsgator och klistrat ihop dem lager på lager på lager och sen avslutat med en vit bild. Hon tar makten över gatorna och tar bort reklamen och gör ett verk av den som blir en vit kanvas till slut. Det finns något i den anarkismen, bara det här att ta makten i sina händer, som är enormt spännande tycker jag.
I en intervju från 2018 sa du att vi får det vi förtjänar och någonstans förtjänade vi Trump. Har vi förtjänat Biden nu då?
– Ja, helt klart, det tror jag att vi har gjort. Eller vi har ju förtjänat den här tiden vi är i tror jag, alltså den här konstiga ultrapolariserade brytpunkten. Den har vi förtjänat. Jag tror framförallt, om man ska vara helt ärlig och krass, att USA har förtjänat den. Men vi är ju där också. Hela Europa är där. Det känns som att Trump har bidragit till att sönderdela USA på sådana oanade sätt så jag vet inte riktigt om Biden kan hjälpa till att hela. Men allting är ju en effekt av den här totalt hjärndöda härdsmältan som pågår nu där dummast vinner. Det här influencerstyret. Dummast, högljuddast, snabbast på vinner. När det gäller Biden, vet jag inte riktigt om han kan hjälpa.
Kan musik och konst hjälpa?
– Det tror jag definitivt. Helt klart. Den kan hjälpa en på många sätt. Att förena, att ge hopp, att öppna hjärtan.
Din musik och kanske också till någon grad du som person är ju känd för att fånga en känsla av melankoli. Men när är du riktigt glad?
– När är jag riktigt glad? Oj vad svårt. Nä, jag skoja… men när är jag riktigt glad? Fan att jag inte kan svara på den frågan helt spontant sådär. Nej, men jag är ju väldigt glad när jag leker tokiga lekar med min son och när han gör pruttskämt. Jag har en helt barnslig kiss- och bajshumor som jag aldrig kommer att växa ifrån förmodar jag. Det är nog det jag spontant kan säga att jag aldrig blir för gammal för: pruttskämt. Jag är enormt infantil på det sättet.
Det här känns som en sida av dig som man inte får se så ofta.
– Hahaha ja, jag gillar klanthumor, Youtubeklipp när barn och hundar ramlar och sådana grejer. Då blir jag också väldigt glad, det kan jag heller inte riktigt värja mig för. Det brukar jag sitta och titta på med min son. Det tycker jag är väldigt roligt.
Så du och din son har ganska lik humor?
– Ja väldigt lik humor, enormt lik. Det är väldigt härligt att uppleva det att man känner att ”åh shit, det här är genetiskt!”.
El Perro del Mars EP Free Land släpps 20 nov på 12” vinyl och download på elperrodelmar.bandcamp.com
