Den hyllade långfilmsdebutanten bakom Aftersun berättar om att fånga flyktiga minnen på film, och att vilja förstå något som aldrig kan förstås fullt ut.
Charlotte Wells sitter i sitt hotellrum i Stockholm och betar av journalist efter journalist som vill ställa frågor om hennes drabbande far och dotter-drama. Lugnt försäkrar hon mig om att det ändå har varit ”chill”.
Debutfilmen Aftersun hyllades i Cannes och utsågs till 2022 års bästa film av Sight & Sound Magazine. Paul Mescal, som spelar den kärleksfulle men melankoliske fadern, är nu Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll. Trots det överrumplande mottagandet verkar den skotska regissören ha ett ödmjukt lugn.
– Det har varit väldigt speciellt att nå så många människor och att få kontakt med publiker i flera olika delar av världen. För alla oss som har lagt ner tid och arbete på filmen har det varit otroligt, och inte något som vi väntade oss, berättar hon.
Den soldoftande och lågmälda filmen Aftersun följer trettioåriga Calum och hans elvaåriga dotter Sophie under ett vecka på en semesterort i Turkiet. De badar, skojar och smörjer ömt in varandra med solkräm. Sophie är sprallig och dokumenterar exalterat deras semester med en videokamera. Men bakom den soliga ytan döljer sig något kallt och hårt. Genom små ögonblick strösslade här och var låter filmen oss förstå att det är något som tynger Calum. Semesterveckan under nittiotalet varvas med scener av den vuxna Sophie som tungsint tittar på videoinspelningarna från semestern.
– Samtidigt som människor tolkar narrativet och kontexten olika så landar de förhoppningsvis i samma i samma känsla i slutet av filmen, vilket gör mig lite tveksam till att beskriva den uttryckligen. Men för mig är det en film om förlust, och vad som trancenderar förlust och överlever den. I detta fall är det kärleken som fanns mellan dem, säger Wells.
Idén om att göra en film om en ung pappa och hans dotter på semester etsade sig fast i regissörens sinne efter att hon gjort klart sin första kortfilm. Tillsammans med en lärare på filmskolan som hon gick på sträckkollade Wells på filmer som kretsade kring relationen mellan far och dotter. Visionen var att skriva Aftersun under en veckas spurt efter att ha avslutat sina studier.
– Så klart blev det inte så. I stället spenderade jag de nästa par åren med att skriva scener, karaktärer och beskrivningar, medan jag fortsatte att göra kortfilmer och jobba med annat. 2019 knäckte jag det äntligen och skrev den på två veckor i slutändan, när jag hade lagt grunden i två-tre år. Jag har alltid varit en författare som skriver allt i ett svep, när allt väl faller på plats. Men det är alltid svårt att förutse när det tillfället ska komma.
Hur kändes det när idén väl blev förverkligad?
– Det blev annorlunda än jag först förväntade mig, eftersom vi använde minnet som ett ramverk. Så det var fokuset för omskrivningsprocessen – att succesivt förstå vad det var som drog mig till det i första början och varför jag tillbringade så många år tillägnat den här idén.
Eftersom Wells själv förlorade sin pappa som ung har frågor om till vilken grad Aftersun är ett självbiografiskt verk förföljt henne. För att parera de påträngande frågorna myntade hon termen ”emotionellt självbiografisk” för att beskriva sin film. Jag undrar om det har varit frustrerande att människor vill gräva i hennes privata liv.
– Ibland. Det finns en vilja att koppla samman konsten med konstnären, nu mer än någonsin tror jag. Det gör skrivande som hantverk en björntjänst – speciellt när det kommer till att skriva fiktion där finns en viss tvetydighet. Filmen är inspirerad av relationen som jag hade till min pappa, samtidigt är den inte självbiografisk. Det är inte så att jag återskapar en semester som jag var på med min egen pappa. Det finns egentligen ingenting i filmen som faktiskt hände. Men jag tror att olika människor har olika tolkningar av vad självbiografi är.
Tror du att en blandning av självbiografi och fiktion ger bättre förutsättningar för att göra en bra film?
– Jag tror inte att det finns något ”rätt” eller bättre sätt att göra en film på. Jag tänker ofta att projekt antingen utgår från en känsla som man sedan bygger historien utifrån, eller tvärtom – att man börjar med en historia och sedan hittar känslan i den. Jag tror att det finns olika tillvägagångssätt att ta sig in i en berättelse, oavsett om den är inspirerad av ens eget liv rakt av, eller av ens upplevelser och erfarenheter i en mer indirekt mening. Även om man skriver helt fiktivt finns det alltid någon version av en själv som utgår från världen man lever i – även om det är i yttre rymden.
Calum verkar ha en rädsla för att tiden rinner honom ur händerna. Handlar filmen också om vad man förlorar när man blir förälder vid en ung ålder?
– Det är en del av filmen. Calum är någon som inte nödvändigtvis har haft tid att upptäcka vem han är och som fortfarande är i processen av att förstå sig själv. Men jag har alltid sett Calum som någon som är fixerad på Sophies framtid utan att försaka sin egen.
I filmen återkommer scener från en klubb, eller möjligtvis ett rave. På dansgolvet närmar sig den vuxna Sophie sin pappa när han var lika gammal som hon är nu.
Vad var tanken med klubbscenerna?
– De var inte med i filmens första utkast. Jag tror att det delvis var inspirerat av en kortfilm som min redigerare har gjort som heter I’m the One Who’s Singing. Det är också en film om sorg på ett sätt, och den börjar med en scen på en klubb. Den bilden etsades fast i mitt sinne och fann sin väg ut på pappret, men jag hade till en början ingen aning om vad det skulle bli. Ravescenerna utgör de råaste känslouttrycken i min film. De finns där för att kännas snarare än för att bli förstådda. Jag tror också att de speglar min upplevelse av att skriva filmen och ta delar av mitt förflutna i beaktning. Ibland är scener som dessa något man behöver bearbeta i det första utkastet av ett manus för att sedan ta bort det. Men de var för väsentliga för filmens kärna. De ger en inblick i processen av att minnas och sträcka sig efter någon som inte kan nås fullt ut.
Filmen berättas ur Sophies perspektiv. Tänkte du mycket på ”the young female gaze” när du regisserade filmen?
– Det är ju blicken som jag själv ser världen genom. Men vi tänkte på det väldigt mycket när vi filmade. Eftersom så många filmer är gjorda av män så finns det en blick som smyger sig in och visar sig genom att man filmar vissa saker på ett visst sätt som blir till norm. Jag tror att man måste vara medveten om hur man filmar för att inte falla in i den normen. Det finns till exempel en scen där Sophie ser på en av tonårstjejerna vid baren. Från början hade jag föreställt mig att hon stod framför Sophie som såg på henne bakifrån, men sanningen är att om man ställer en kamera direkt bakom en ung kvinna så finns det en implikation i det, som kommer från hundra år av filmer. Det ville vi inte ha, så vi flyttade kameran så att man i stället såg henne från sidan.
Hur var arbetet med att göra en film som är berättad ur perspektivet av en vuxen som tänker tillbaka på sin barndom?
– Ibland blir Calum omskriven som filmens centrum, på ett sätt som inte är rimligt. Man ser aldrig Calums direkta perspektiv – förutom genom videokameran – vilket fortfarande är ur Sophies synpunkt. Under det finns det sekundära perspektiv, där ett av dem är den unga Sophies. Man får se hennes direkta perspektiv, genom bilder som är fragmenterade delar av människor som hon försöker minnas och skapa en helhetsbild av. När man ser Calum ensam så är de delvis imaginära scener – en sorts försök av Sophie att förstå vad han gick igenom vem han faktiskt var när hon var någon annanstans. I de scenerna höll vi alltid kameran längre bort eller arbetade med reflektioner och vissa kamerarörelser. Vi förväntade oss inte att alla som såg filmen skulle kunna artikulera att den strategi vi använde när vi filmade var just för att fånga den vuxna Sophies blick. Det är något som långsamt byggs upp för publiken under filmens gång.
Har du några idéer för fler långfilmer?
– Så länge som jag kan och har möjlighet så vill jag göra filmer. Jag vill alltid ta risker och testa nya saker. Nu har jag dock inte riktigt haft tid att tänka på nya idéer. Men jag ser fram emot att sätta mig framför ett blankt papper. Med skräckblandad förtjusning.
Aftersun visas på svenska biografer i detta nu.
