Vad rör sig i en seriemördares hjärta?

I romanen Mina Män djupdyker Victoria Kielland i seriemördaren Belle Gunness psyke och hittar något allmänmänskligt.

Det är tidigt 1900-tal i Indiana, USA. Här bor hon som kommer att bli känd som Amerikas första kvinnliga seriemördare. Belle Gunness var från början en fattig norsk piga, född Brynhild Paulsdatter Størseth. Den norska författaren Victoria Kielland har i sin internationellt hyllade roman Mina män utgått från den historiska personen som tros ha mördat minst 14 män, även om vissa menar att antalet dödsoffer kan vara så stort som 40.
– När jag fick höra talas om henne för många år sedan blev jag väldigt förvånad över att jag inte hade hört om henne förr. Att Amerikas första kvinnliga seriemördare var norsk – varför är det inte fler som pratar om det? Det var just chocken med den här historien, att den är så våldsam, så stor och kalkylerad. Den har liksom allt som gör den lite overklig, berättar Victoria.

Brynhild, senare Belle, emigrerar till USA 1881 med ett brustet hjärta och hopp om en bättre framtid. Så småningom har hon gjort sig förmögen och lever avskilt på en gård i La Porte, Indiana. Där börjar hon skriva brev till kärlekstörstande män som annonserat i tidningen Skandinavien. Hon vill att de ska komma till hennes gård, och stanna där för alltid. Mina män är dock ingen vanlig true-crime-bok, utan en intim skildring av Belles psyke och känslovärld, från ungdomsåren i Norge till det makabra slutet.
– Många författare säger att man skriver in sig i en karaktär eller en annan människa, jag vill snarare säga att jag har skrivit in mig i mig själv. Även om boken inte är skriven i jagform handlar den mycket om hur jag tror att det hade varit att vara henne. Och jag har känslor och erfarenheter inom mig som jag tror kan likna hennes, eller åtminstone relatera till. Det är ju en grundfråga: vad vill man att litteratur ska vara? Jag uppfattar det som en övning i empati, och ett sätt att göra det är att skriva om något djupt, djupt mänskligt. Det tror jag att jag har hittat i henne.

Debutromanen Dammyr (2016) blev hyllad i hemlandet och norska Morgenbladet kallade Victoria för ”en av Norges mest uppseendeväckande författare”. Även Dammyr kretsade kring en kvinna misstänkt för mord. 
 – Vi hör ju om män som dödar hela tiden, men när kvinnor gör det så fascinerar det mig, lika mycket som det verkar fascinera alla andra. Kvinnor som systematiskt brukar våld. Eftersom de både kan föda barn och ta liv blir de nästan som Gud. Det spränger allt vad vi tänker om naturlagar på ett sätt, och den myten tror jag lever i de flesta kulturer. Att det vi kopplar till godhet, moderskap och omsorg plötsligt kan vända sig mot dig och använda en annan kraft. Det finns en slags skräck i det, säger Victoria.

Hon menar att det på ett sätt är omöjligt att skriva om en historisk persons inre tankevärld utan att göra det sensationellt eller spekulativt. Där har språket en avgörande roll, förklarar Victoria och berättar att hon har tagit mycket inspiration från hur Sara Stridsberg gestaltade Valerie Solanas i Drömfakulteten.
 – Det är något med hur hon gör med berättarpositionerna, som visar just på omöjligheten i berättelsen. Monika Fagerholm har också varit väldigt central när det kommer till stil och hur språket kan utvecklas. Jag vill att varje mening ska vara unik, men den ska också vara konkret och symbolisk, på samma gång. Det gör Fagerholm otroligt bra. På många sätt måste allt som förs in i romanens universum ha konsekvenser, alla betydelser och alla objekt, det har varit och är viktigt för mig.

 Var det obehagligt att komma en seriemördares psyke så nära?
– Nej, obehaget mötte jag i mig själv. När jag blev förälskad i min nuvarande sambo kände jag en enorm kraft. Den var väldigt positiv, men jag kände också att detta var en så våldsam kraft, så våldsam att den kunde bli destruktiv. Det var obehagligt att se sidor av mig själv som jag kände att jag inte hade kontroll över. Och det gjorde det möjligt att skriva romanen på det här sättet. Denna glupande hunger jag kände möjliggjorde skrivandet av Belle. Det var ett försök att göra det språkligt och på ett sätt logiskt – att det ska byggas av en inre logik i hennes psyke för att man ska fortsätta vilja läsa boken. Så det var svårt, men obehaget fanns innan romanen.

Om du kunde säga något till Belle, vad skulle det vara?
– Att hon måste ta kontakt med sin syster och familj. Hon levde otroligt isolerat, och min Belle, hon sliter mycket med gränsdragningar – vem är hon, och vad är världen, var går gränsen? Man är bara en förlängning av varandra, det finns ingen gräns mellan hennes kropp och andras. Och det tror jag förstärktes av att hon var mycket isolerad.

Mina män ges ut på svenska av Natur & Kultur den 27 oktober.