Nyligen var Calexico i stan, och över en fika passade Nöjesguiden på att undersöka vad Joey Burns lärt sig av bandets alla samarbeten med Howe Gelb, Iron and Wine, Anna Ternheim och kanske Manu Chao.
Vad är det viktigaste ni lärt er av att spela med…
…Howe Gelb och Giant Sand?
- Tålamod. Med Howe Gelb handlar det om att hitta musan, att känna efter vilket temperament vi har ikväll och att låta det styra vilka vägar musiken tar. Vi gav oss tid att utveckla en trygghet som gav oss utrymme att vara spontana. Det är kul att få vara nära människor som är något intressant på spåren, även om det kan ta lite tid. Så är det alltid med Howe Gelb. Och det tålamodet och inkännandet är en kunskap jag har nytta av som förälder också.
…Friends of Dean Martinez?
- Där lärde vi oss att det alltid finns mycket mer under ytan. Vi hade jobbat som rytmsektion länge, men i det här sammanhanget fick vi tid att utveckla låtskrivande som team också. Även om vi blev en del av en lounge-våg var det inte avsiktligt - det fanns ingen agenda, det bara blev som det blev. Det stärkte min vår vänskap och gav oss chansen att pröva helt oväntade saker. I Per Sempre prövade John Convertino till exempel att spela dragspel för första gången, och på det sättet blev han en del av en tradition som kom från hans pappa. På samma sätt fick jag min morfars dragspel – och använder det än idag. Det finns inte så många band som gör skivor som deras farföräldrar skulle varit nöjda med, men det gjorde Friends of Dean Martinez. Bill Elm är fortfarande en nära vän. Han var alltid mer punk än vi, och såg till att vi började lyssna på till exempel Minutemen. Vi gör fortfarande covers av deras Corona och Jesus and Tequila ibland.
…Neko Case?
- Instinkt. Man behöver inte vara expert för att åstadkomma något. Hon ser sig som en amatör, för att hon inte kan läsa musik, men istället har hon styrkor som sin själ, sin kraft, sin instinkt. Hon plockar upp en gitarr och spelar något som jag aldrig hade kunnat komma att tänka på. Det har blivit så att John och jag använder oss av arbetssätt som vi lånat av henne, där vi improviserar under flera timmar, på olika instrument, och sedan lyssnar vi tillbaka och väljer något fragment eller någon slinga som håller. Det kanske inte är så effektivt, men det blir väldigt bra. Vi har blivit nära vänner med Neko under åren.
…The Dirty Three?
- De lärde mig att göra exklusiva skivor att sälja under turnéer. Vi spelade mycket tillsammans runt 2003, och de höll på med sådant. Jag gillar det, det skapar en närmare relation mellan band och publik, en sammanhållning, och det är ett kul sätt att få leka med covers och experiment – det finns liksom inga krav på en sådan skiva. Samma sak gör Lambchop, som vi har gjort roliga covers ihop med. Throw It All Away av Dylan till exempel.
…artisterna på Dylan-soundtracket I’m Not There, till exempel Roger McGuinn och Willie Nelson?
- Vi började jobba med Jim James, och efter ett tag frågade han om vi skulle ha lust att spela in en låt med Willie Nelson. Man vet aldrig när chansen att få jobba med en av hjältarna dyker upp, och det är viktigt att bevara relationer man utvecklar. Jag brukar skicka en flaska vin eller bara ett kort till folk jag lärt känna, för att hålla kontakten. Det vore fantastiskt att få spela in en hel skiva med Willie Nelson. Han får välja covers så spelar vi.
…Amos Lee?
- Vi lärde oss hur mycket man lär sig av en ordentlig utmaning. Vi hamnade etta på listan, men vi kom från helt olika världar. Vi bär våra egna instrument, han har ett stort entourage. Det uppstod en del svårigheter, men det var en chans att få uppleva något annat, att se in i den världen som de största skivbolagen innebär. Jag försökte säga åt Amos Lee att han skulle lita på sin instinkt, och att det är ett teamwork att göra en skiva. Han hade med sig sin basist, men de behandlade varandra helt ojämlikt. Det var en udda upplevelse.
…Iron and Wine?
- Av Sam Beam lärde vi grace. Han är en så bra sångare och låtskrivare, men han har så mycket mer dessutom. Hans arrangemang, hans timing. I samarbetet med honom utvecklade jag dessutom självförtroendet att sjunga, och i låtskrivandet försöker han alltid hitta nya ackordföljder istället för att använda sådana som redan finns. Samtidigt har han en förmåga att få sina låtar att kännas familjära redan första gången man hör dem. Fortune Teller hade jag nog inte skrivit om det inte vore för de lärdomarna.
…Vic Chesnutt?
- Han är min favoritlåtskrivare. Vi gjorde en roadtrip tillsammans med Victoria Williams och hennes hund Belle, och hälsade på honom. Jag hade chansen att spela in ordentligt med honom, men jag tog den inte. Det ångrar jag nu, men jag är tacksam för de stunder vi hade tillsammans.
…Nancy Sinatra?
- Vi jobbade mest via telefon. Det var hennes dotter A.J. som tog hand om det. Vi spelade in en demo, hon ville ha den i en annan tonart, och sedan var det klart. Men det var spännande att få skriva en låt med hennes röst i åtanke, det var en ny lärdom. Hon lägger fortfarande en massa tid på att arbeta för Vietnam-veteraner, och det respekterar jag. Genom henne kom vi också i kontakt med Lee Hazlewood, och det ledde så småningom till att vi ombads spela på en minnesstund för honom. Vi pratade mycket med hans barnbarn Phaedra, och den Lee Hazlewood-lärdom hon förmedlade var att ha kul, fira, välj dyr champagne och dyra cigarrer.
…Manu Chao?
- Vi har fortfarande inte spelat in tillsammans, men han är en förebild och en nära vän. Den man beundrar får man inte pressa. Jag var sen att upptäcka honom, men så fort jag hörde honom skaffade jag allt han spelat in. Det är intressant att lära känna honom och upptäcka att han är lika blue som vi andra. Vår roligaste gemensamma upplevelse var när han kom till oss i Arizona. Det rådde en ”soundstrike”, så att amerikanska musiker vägrade spela i delstaten på grund av den rasistiska gränspolitiken gentemot Mexico. Men han åkte dit, besökte en tältstad där flyktingar hade trängts ihop, och sedan åkte han till sheriffen för att spela en låt för honom på trappan till poliskontoret. Det var en positiv konfrontation, och det gav mycket mer uppmärksamhet åt den rasistiska politiken än hela stora strejken hade gjort.
…Anna Ternheim?
- Det var meningen att vi skulle ha spelat på hennes senaste skiva, men det funkade inte tidsmässigt. Det var verkligen synd, för hon är en av de bästa sångerskor jag vet. Den där The Longer The Waiting som hon gör i duett med Dave Ferguson får håren att ställa sig upp. Vi spelade samtidigt i Berlin härom månaden, och jag hoppas verkligen att vi får chansen att göra något tillsammans.
Calexicos nya album Algiers (City Slang/Cosmos) finns ute nu.
Foto: Javio Zavala
