Bröderna Coens bästa filmer

David Weiss 23:03 6 Dec 2021

När The Tragedy of Macbeth släpps på juldagen är det bara Joel Coens namn som syns i förtexterna. En av modern tids mest dynamiska duos är inte längre en duo. 

Revisionistwesterns, fiktiva biografier om missförstådda musiker eller katt-och-råtta-thrillers. Coenbröderna har sedan den nerviga debuten Blood Simple. (1984) vridit och vänt på genre efter genre. Som sedan fylls med ett karaktärsgalleri innehållande bland annat en stoner som bara behöver en väl kyld mjölkdrink och lite bowling för att må bra, en rättfärdig man härjad av guds vrede och ondskan reinkarnerad som lönnmördare. Genredrivna och excentriska till bredden, filmerna utmärks också av ett ständigt ge och ta-förhållande med filmhistorien. Som deras kufiska sydstadskomedi O Brother, Where Art Thou? (2000), där titeln och handlingen är lånad från en film inuti filmen från metakomedin Sullivan’s Travels (1941). Men när bröderna äntrar 2020-talet är de inte längre som en duo. När Joel tolkar Shakespeare med The Tragedy of Macbeth, något av en rit bland uppburna regissörer som bland annat Welles, Kurosawa och Polanski känt sig manade att genomgå, gör han det ensam.

Uppbrottet skedde efter westernantologin The Ballad of Buster Scruggs (2018). Anledningen är att Ethan vill ge sig in i teatersvängen med sin pjäs A Play is a Poem (2019), som likt deras senaste, och kanske sista, film är separata minipjäser i historiska miljöer.

Kanske var det ett omen redan från karriärens början, då förtexterna till brödraduons filmer fram till The Ladykillers (2004) enbart listade Joels namn (som berodde på en trist och dammig teknikalitet i regissörsförbundet DGA:s stadgar), om vad som skulle komma längre fram. Hur det än blir med den saken, vem vet om en återförening väntar runt krönet, så påbörjas ett nytt kapitel i den ikoniska duons karriärer. Här följer en lista i kronologisk ordning på deras tio hittills bästa filmer.

The Tragedy of Macbeth har premiär den 25 december 2021.

TOPP 10 BRÖDERNA COEN 


ARIZONA JUNIOR
Den blodisande lågbudgetdebuten Blood Simple. följdes av någonting diametralt motsatt. Arizona Junior är istället en gladlynt och skruvad kuppkomedi om ett omaka par med innerlig barnalängtan. Paret består av den kroniske fängelsekunden H.I. (Nicolas Cage) och hans fångvaktare Ed (Holly Hunter), som lär känna varandra, och blir kära, under alla de mugshots H.I. behöver genomgå när han gång på gång kastas in i finkan. När de inser att de inte kan få barn bestämmer de sig helt sonika för att stjäla en unge.

Humoristiska kuppfilmer hade givetvis gjorts tidigare, exempelvis Fyra smarta bovar (1972), men subgenren tinades upp med H.I. och Eds desperata försök att bilda en kärnfamilj. Exempelvis inleder Wes Anderson sin karriär med Bottle Rocket - (O)organiserad kriminalitet(1996), som också blandar ett noga utarbetat rånförsök med tokiga upptåg.

Arizona Junior har också en sentimental ådra om det enkla och småskaliga familjelivet som ideal. Ett stråk som även dyker upp i senare filmer.

MILLER'S CROSSING
Tom Reagan (Gabriel Byrne) är gangsterbossens Leos (Albert Finney) högra hand under förbudstiden i en amerikansk storstad. Men när Leo har blicken någon annanstans lierar sig Tom efter eget huvud och med tanken om att gängkrig inte gynnar någon. 

Miller’s Crossing är, likt bl.a. Yojimbo – Livvakten (1961) och För en handfull dollar (1964), delvis baserad på Dashiell Hammetts litterära förlaga Röd skörd (1929). Den självständige mannen som spelar motsatta läger mot varandra för egen vinning. Strukturen är kanske mest passande här i hur den gestaltar en etnisk krutdurk som konstant är nära att brisera. De rivaliserande gängen tycker alla att de har gudagiven rätt till dominans och tvekar inte att ta till skjutvapen.

Gangstergenrens uppgörelser och stridigheter om fullkomlig makt skildras på fyrtiotalsvis genom rappa dialogskiften fyllda av jargong. Man kan lätt tänka sig Bogart eller Cagney dyka upp och dra syrliga oneliners. Filmen lyckas liera sig lika väl med det litterära fundamentet som den genre den tillhör.

BARTON FINK
Filmer om skrivkramp och allmän kreativ torka är en liten genre i sig. Fellini nojade sig över hur svårt det är att fatta beslut i (1963) och Jack Nicholson tror att skrivkrampen kommer ge med sig om man hamrar tillräckligt hårt på skrivmaskinstangenterna i The Shining (1980). 

Finks ankomst till Hollywood är en själadödande odyssé i att behöva ge upp sin tematiska röst för att istället skriva fribrottningsfilmer för den fiktiva studion Capitol Pictures (som också förekommer i Hail, Caesar! (2016)). Filmen har en ambivalent hållning till Fink: är han en one trick-pony som bara kan skriva samma berättelse om och om igen, eller håller han på och höja fribrottargenren till nivåer den aldrig nått förut? För att toppa av och kröna den som en av brödernas allra bästa filmer så förekommer även en skogstokig bibelförsäljare (som plockad ur Salesman (1969)) och ett äkta hjärnskrynklarslut. 

FARGO
En idiot som lever i villfarelsen om att han har en dunderkupp på gång, två kidnappare med skyhögt våldskapital och en höggravid poliskonstapel ett steg före alla andra. Fargo kanske inte låter så anmärkningsvärd om man bara rabblar handlingen, men på många sätt är den ett destillat på allt det som skapat Coenbrödernas upphöjda ställning.

Fargo gav snabbt upphov till liknande filmer, som exempelvis En enkel plan (1998), och låg senare som fundament till TV-serien med samma namn. 

Spänningen i Fargo är konstant, men på samma gång blandas toner friskt. Ibland blir filmen tramsig, inte minst när två lantisar beskriver kidnapparen Carl (Steve Buscemi) som “kinda funny looking”. Andra gånger är den becksvart, som när filmen exploderar i sitt groteska (och väldigt roliga) klimax. Det bästa från deras komedier och thrillers samsas i en och samma film.

Mot slutet landar filmen i något sentimentala poänger om familjelivets förtjänster, som både är mer välförtjänta och tematiskt resonanta än i Arizona Junior.

THE BIG LEBOWSKI
En film så citerad och odödlig att det inte finns någon poäng att återge handlingen. Tur det för det gräsdimmiga upplägget i The Big Lebowski är så intrikat att till och med Raymond Chandler hade varit nöjd. Likt Chandlerfilmatiseringarna Utpressning (1946) och Långt farväl (1973) är filmen fullproppad på återvändsgränder, sidospår och strapatser som inte gör en klokare, men det spelar ingen roll. I varje tvärgata väntar nästa popkulturellt omhuldade höjdpunkt. Om det så är blottaren Jesus Quintana (John Turturro) som välsignar sitt bowlingklot med en tungkyss innan han kastar för strike, den tyska nihilisten (Peter Stormare) som använder sin iller som rovdjur eller Walter Sobchak (John Goodman) som yttrar sitt bevingade mantra: Fuck it, Dude, let’s go bowling. Vem behöver orsak och verkan när man har The Dude och Donnie?

THE MAN WHO WASN'T THERE
Joel och Ethan har gång på gång plockat russinen ur kakan från noirgenren. Blood Simple, The Big Lebowski och Fargo har alla upplägg som skulle platsa fint som noir, trots vitt skilda tillvägagångssätt. The Man Who Wasn’t There är deras mest renodlade i genren, men samtidigt inte.

Filmen styrs till en början av ett regelrätt noirupplägg: fru ska kidnappas, lösensumma ska lösas in och pengarna ska skänka glädje. Filmad med starka kontraster och skuggor i svartvitt bockas ännu fler av genrens vanligt förekommande ingredienser av.

Men filmen handlar inte först och främst om den komplott barberaren Ed Crane (Billy Bob Thornton) lyckas snurra in sig i. Istället extraherar filmen den så ofta förekommande determinismen och melankolin som definierar genren. Eds liv är i konstant känslomässig jämvikt. Han känner sig inte särskilt levande, eller särskilt bekymrad, oavsett om han försöker tjäna storkovan på kidnappningen av sin fru eller när han klipper barn efter barn i antingen en flattop eller butch cut. Det gör vilket som. Livet kommer sakta men säkert leda mot döden ändå.

NO COUNTRY FOR OLD MEN
Llewyn Moss (Josh Brolin), en Vietnamveteran som drar runt med ett jaktgevär över axeln på vidderna i västra Texas, stövlar rakt in i en droguppgörelse som gått så mycket åt helvete det bara går. Han lägger vantarna på en väska fullproppad med dollarsedlar, men får på köpet en lejd mördarmaskin (Javier Bardem) i hasorna.

No Country for Old Men, baserad på den litterära giganten Cormac McCarthys förlaga, är Coens mest avskalade och strömlinjeformade film. I sin raka framställning skippar man de så vanligt förekommande absurdistiska avstickarna. Spänningen är istället allt. Den renodlade nerven för tankarna till franska nagelbitare från femtiotalet (Fruktans lön (1953) och En dödsdömd har rymt (1956)). 

Under hela filmen följer man katten som, förr eller senare, kommer svälja råttan hel. Det är så mycket thriller det bara kan bli.

A SERIOUS MAN
Larry Gopnik (Michael Stuhlbarg) är en allvarsam man. Men hur strävsamt han än följer sin moraliska vägvisare så vill ödet honom inget annat än besvikelser och djävulskap. Larry står handfallen och undrar: varför just jag?  

A Serious Man är en mörk komedi stöpt i judisk identitet. Mycket av komedin kommer från känslan av otillräcklighet och tillkortakommanden inom ett folk som sägs vara de utvalda. Men varför gäller inte det Larry? Varför är han istället utpekad som någon som ska rullas i tjära och jagas ut ur stan?

Brödraduons mest flytande sekvens dyker upp när en högt aktad rabbi återberättar en anekdot. Ett montage, satt till Jimi Hendrix, visar hur en tandläkare upptäcker hebreiska ristningar på baksidan av sina patienters tänder. Kan han ha hittat en ledtråd till universums mest gäckande gåtor? Eller åtminstone, vad vill han ha sagt med sin berättelse? Inga svar ges. 

Med sina många skratt är A Serious Man på ett sätt lätt att förhålla sig till. Men den är också eggande tvetydig och svårläst vilket gör den omöjlig för mig att släppa.

TRUE GRIT
Med ultrafokuserad blick kliver Mattie Ross (Hailee Steinfeld) in i ett nybyggarsamhälle och kräver rättvisa i form av hämnd. Hennes pappa har blivit mördad och inte en jävel bryr sig. Utom hon, en suput till prisjägare (Jeffrey Bridges) och en självgod, Texasbördig lagman (Matt Damon).

True Grit är en av två remakes (den andra är den bottenlöst usla The Ladykillers) Coens har skrapat ihop. Originalet kom ut 1969, med John Wayne i rollen som den rödnästa sprithunden, och nyversionen bär spår av sextiotalets dekonstruerade westerns. Den mytomspunna Tom Chaney (Josh Brolin) snackas upp som en hänsynslös mördare, men när han träder in i handlingen visar han sig vara en enfaldig neandertalare som snubblar sig fram genom livet. Myten bärs inte upp av verkligheten. Samma vilja att punktera westernsägnen kan man hitta i John Fords eminenta Mannen som sköt Liberty Valance (1962). 

Men det finurliga är att filmens stundtals drömska atmosfär har en skrönas sagolika skimmer. När en myt nedmonteras, monteras en ny upp i dess ställe.

INSIDE LLEWYN DAVIS
Musikbiografin har misshandlats frekvent av ivriga Oscarsaspiranter under de senaste decennierna (inte minst Ray (2004) och Walk the Line (2005)). Den givna mallen, kantstötta talanger som reser sig från missbruk till den fullkomliga succén, är så livlös att inte en sekund känns sann.

Davis, baserad på folkmusikern Dave van Ronk, spelas med bitter övertygelse av Oscar Isaac. Davis är inte exceptionell, men han har ett sound och utstrålning. Han är också en tölp med få förmildrande drag.

Här är upplägget istället ödesmättat. Filmen inleds med slutscenen, när en artist i burrigt hår introduceras till världen och snart ska ändra musikgenren i grundvalarna. Manuset följer en cirkulär struktur och hur mycket Llewyn än försöker så leder hans bana mot att bli en parentes i historieböckerna.

Inside Llewyn Davis återupplivade genren genom att visa att ibland är det lönlöst att ens försöka. Hur väl du än sjunger dina nedstämda visor om Queen Jane och King Henry så kommer konkurrensen äta upp dig ifall Dylan väntar runt hörnet.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!