Billgrens försöker ha så mycket tråkigt som det bara går

Mamma Helene är orolig för att hennes utväxt ska synas, och att hennes läppstift har försvunnit. Förra månaden avslutades hennes utställning på Liljevalchs. Ernst har kanske inte en “världens bästa pappa”-mugg, men han kan sina pappaskämt som ett rinnande vatten. Elsa åt praktiskt taget salta pinnar istället för barnmat som liten. I ett år har SVT filmat dem, och nu släpps serien Äkta Billgrens.

Vad kännetecknar en Billgren?
Elsa påstår att pappa Ernst får svara, eftersom han var Billgren först. Men han motsätter sig.
– Jag är ju inte Billgren, jag heter ju Kröckert egentligen. Men Billgren för mig, det är bara bilmekare.

Med Kröckert syftar han på mamma Wilhemines flicknamn, som han hette under sina första fem år, innan mamman gifte sig med Ernsts styvfar, därav Billgren. Under 2015 gjorde Ernst rubriker när han berättade att han valt att byta namn, till Wilhelm von Kröckert, men nu verkar det som att han återgått till att vara Ernst Billgren.
– En gubbe som min mor gifte sig med var bilmekare, och hans barn var bilmekare.
– Din bror Mats är ju också bilmekare, fyller Helene på.
– Jag är inte släkt med min bror, men vi funderade på att öppna ett ställe tillsammans som skulle heta “Billgren bil och konst”.

Nöjesguiden #1 finns ute nu.
 

Kan du något om bilmekeri?
– Nej, jag är familjens svarta får. De har inga susningar om konst heller. Det är ju Farsta liksom. Så vi har gett Billgren en annan inriktning, kan man säga.

Hur skiljer sig era TV-personligheter från verkligheten?
– Förhoppningsvis inget alls, säger familjens erfarna linslus Elsa. Jag som har varit programledare sedan jag var 19 kände att det här var ett trevligt tillfälle att få öva på att vara sig själv framför kameran. Däremot är vi extremt olika personer, och det märks ju verkligen.
– Ja, jag har ju ingen personlighet, hävdar Ernst.

Elsa är tvärtemot Ernst en väldigt emotionell person, enligt henne själv.
– Känslan först, sedan kommer jag.

Helene är inte lika känslostyrd.
– Jag har nog kanske varit lite tillbakadragen i det här, för jag har inte riktigt vetat vad det har handlat om.

Har du kommit fram till något?
Helene: Nej, eftersom jag inte har sett det. 
Ernst: Helene och jag tackade ju nej. Men Elsa tackade ja….

Vad var det som gjorde att ni till slut blev övertalade?
Ernst: Vi har inte tackat ja än.

Elsa blir defensiv.
– Såhär är det. Det var faktiskt inte mitt fel! Ni tackade ja helt på eget bevåg och allting har med Göteborg att göra. Alla som gjorde det här programmet kom mystiskt nog från Göteborg, från Änggården, där vi är uppvuxna, och Mölndal, där mamma är uppvuxen. Det var en mysig fika, och så helt plötsligt skakade ni hand så var det klart. Så allt är Göteborgs fel.

Allt är Göteborgs fel. 
Helene: Bara man pratar lite göteborgska så blir allting trevligt.

Jag gör så gott jag kan att prata göteborgska själv, men misslyckas. Har ni sett mycket på reality-TV innan serien?
Elsa: Nej, inte ett dugg.
Ernst: Nej, jag har aldrig sett något sånt. Är det bra?
Helene: Vad är reality-TV?

Det är en väldigt bra fråga. SVT har själva klassat Äkta Billgrens inom genren fritid och fakta. Vilken tillhör ni – fritid eller fakta?
Ernst: Vi har aldrig haft någon fritid. Vi har aldrig haft något jobb heller, så vi förstår inte skillnaden på alla dessa saker.
Helene: Varför inte kultur?
Elsa: Det är ju kultur! SVT Kultur har ju ett uppdrag gentemot det svenska folket att utbilda och underhålla inom konst och kultur, och då får man ju vara lite kreativ i hur man visar upp en värld som kan verka lite stängd och svår. Jag tror att fler tror att man är pretentiös när man är konstnär än vad det finns pretentiösa konstnärer. Jag antar att det här är en port in i en kulturvärld som annars är ganska stängd och elitistisk. Genom att korsa det med ett sånt folkligt format som reality är, med någonting elitistisk och pretentiöst engagerar man på det sättet en stor massa. Nästa steg blir väl Billgrens Paradise Hotel.
Ernst: Bingolotto?
Helene, på bredare göteborgska än vanligt: Vi kan ju lotta ut vår konst! I lucka 3, där har vi en Billgren. Den är inte stor men fan vad den är värd!
Ernst, också på göteborgska: En akvarell, från Masthugget!

Vi lämnar göteborgskan.

Elsa: Så det är därför det är fritid och fakta. Det är ju inte ett reportage men det handlar ju mycket om konst.

Trots att serien är mer reality än dokumentär har den vissa sådana inslag. Antikrundans Claes Moser dyker bland annat upp i avsnitten, i egenskap av konstexpert.
Helene: Just det, det skulle vi ju ha! Vi har inte sett serien själva ännu.
Ernst: Vi tittar mest på radio och sånt.

Vi pratade innan om att konstvärlden ses som sluten och elitistisk, men Ernst och Helene kommer egentligen båda från ganska okonstnärliga bakgrunder.
Elsa: Det kan ju jag säga, eftersom jag inte är konstnär. Jag tror aldrig mina föräldrar har pratat om konstvärlden som svår.
Ernst: Jag tror aldrig jag har träffat en konstnär som känner att han är i konstvärlden. Det är ett yrke som man uppfinner helt själv, som oftast skiljer sig fullständigt från varandra sett. Någon konstvärld vet jag inte om det ens finns. 
Helene: Ofta är det också så att konstnärer både är i konstvärlden och en annan värld.
Ernst: Jag tror att 99 procent av konstnärer skulle vilja komma in i konstvärlden. Det påminner mycket om Trollkarlen från Oz, man ska gå den där vägen och väl komma fram, och när man väl kommer fram så sitter det en liten gubbe med en megafon.

”Vem är den gubben i konstvärlden” frågar jag, och Ernst besvarar den genom att lite lagom gubbigt räcka upp handen.

Ernst: Elsa och Sigge fick en väldigt konstnärlig uppväxt, de har gått på vernissage och sånt sedan barnsben. Det var ett väldigt fult ord, vernissage, det kunde man inte säga till slut.
Helene: Har inte vi varit vanliga?
Elsa: Alla människor tycker väl att de är vanliga. Men jag tror att även om konstbakgrunden är viktig har ju mina föräldrar varit så offentliga, med kända vänner och den typen av umgänge. Det har präglat mer.
Ernst: Vi känner en familj där föräldrarna, far- och morföräldrarna var konstnärer, och deras unge var 3 år första gången hon träffade en människa som inte var konstnär. Hon visste inte riktigt att det fanns andra.
Elsa: Typ så var det ju.
Helene: Fast jag tycker att jag försökt gå in i den vanliga världen, för jag gillar ju den, med rutiner och hämta och lämna och vara ute bland människor som inte är konstnärer.

Elsa instämmer. 
– Du älskar ju den! 

Ernst finner brister i Helenes påstående.
– Du har väl aldrig gillat att vara ute bland människor?

Elsa: Nej men långpromenader på söndagar, fika och köpa potatis på hälsokostaffärer, jag vet inte om det tillhör konstvärlden eller den vanliga världen.
Ernst: Det var nog ingen annan som köpte potäter där.

Ja, han sa potäter. Klassiskt pappigt sagt va?

Elsa: Ni har inte haft någon intention med våra uppväxter över huvud taget. Förutom hälsa, att det är bra att vara ute och leka och äta morötter. Men att vi ska vara intellektuellt stimulerade har aldrig varit någon ledstjärna.
Ernst: Ni har inte läst Baudelaire.
Elsa: Men jag minns när jag fick Bilbo av dig, och att du hade lagt en tiolapp mellan sidorna för att få mig att läsa.

I Äkta Billgrens får man se gamla hemmafilmer från Billgrenarkiven, om än inga där Elsa läser böcker. Även i ung ålder var Elsa en linslus med naturlig programledarbegåvning. Var får Elsa den peppen ifrån?
Elsa: Jag är extrovert och har alltid varit det. Det syns i barndomsfilmerna på mig, mer pepp person får man leta efter!
Ernst: Det kan jag berätta, eftersom Elsa inte minns. När vi filmade barnen så är det 97 procent på Elsa och 1 procent på de andra. Elsa, hon showade direkt. Hon föddes sån.

Hur har syskonen reagerat på serien?
Elsa: Jättepositivt! Och de är ju med. Jag tror att de tycker det är mysigt. Framförallt Sigge har alltid varit väldigt stolt över vår familj.
Ernst: Han är ju social och trevlig.
Elsa: Han är event manager. Han har vanligt jobb, kostym och träffar vanliga människor. Det började mer trevande och försiktigt, precis som med mina föräldrar, men jag tror att det har lösts upp.
Ernst: Fast det blev inte så fånigt som vi fruktade. Det är väldigt lite tandborstning och mer utställning.
Elsa: Jag får stå för tandborstningen, och det gör jag gladeligen.
Helene: Jag försökte få in något konstnärligt i varje scen, så gott det går.
Elsa: Jag kan känna att det inte är så farligt med privatlivet. Det är inte skamligt med privatlivet. Däremot så är det en stor skillnad på att se skönhet i vardagen och att förstöra sånt som är privat med att skruva upp växlar och dra in drama bara för att pleasa. 
Ernst: Du är ju vår Knausgård, du är vän med din vardag. Men jag och Helene har alltid varit hemliga. Första gången vi gjorde ett hemma hos-reportage i Göteborg lånade jag ett litet rådjurshägn och en liten stuga och tog dit dem. Jag har alltid uppfunnit en vardag.

Bordet mellan oss är täckt av rivna akvarellpapper och massa tomma burkar. Under bordet ligger kanske två kubikmeter papperstussar i olika blå och gröna nyanser. De är vackra på sitt sätt. Men föräldrarna har genom konsten funnit och visat den fulare sidan vardagen. 

Elsa, har du den uppskattningen för det fula och vulgära på samma sätt?
Elsa: Jag är uppvuxen där man får beröm för det som sticker ut. Det har alltid funnits uppmärksamhet för det som särskiljer sig och det som går en annan väg. Därifrån kommer vi, från någon form av spontanitetsjakt, alltså att inte jaga så mycket, inte övertänka, utan att leka fram allt.
Ernst: Det har aldrig varit så att du ska bli advokat.

Elsa avbryter.
– Jo! Mamma hade älskat om jag blev advokat.

Helene: Nej, inte advokat. Läkare! Eller kock. Fast Sigge blev ju kock, så det blev jag glad för.
Elsa: Man blir ju som man lever. Det är inte så konstigt att man blir kreativ, fast i sin tid. Jag skulle säga att ni är absolut tecken av er tid, och jag är tecken av min tid.
Ernst: Är inte vi tvärtemot vår bakgrund? Vi kommer från extremt okulturella bakgrunder.
Elsa: Jag tänker att integriteten ni bär på är väldigt typisk för er generation, alltså det här med att skydda familjen, hålla ihop på det sättet, och att göra revolt från era föräldrars vanlighet.
Helene: Jag kan tycka någon gång i programmet, typ när vi skulle titta på mitt barndomshem, vem kan bry sig om det här mer än jag? Vem bryr sig om att jag låg i den här lådan och lyssnade på Tio i topp? Jag kan känna att “wow, den här lådan, där låg jag!” men jag tycker det är väldigt ointressant för någon annan egentligen.
Elsa: Tänker du inte då på att det inte är lådan som är grejen, det är du och dina känslor och ditt uttryck?
Helene: Nej, jag kan inte tänka så långt.
Elsa: Jag är ju en symbol för min generation, som är i ett utifrånperspektiv hela tiden. Det får jag jobba med, att luta tillbaka och bara vara. Men det är väldigt skönt, att lita på att det blir ett TV-program. Det är inte vi som gör det, det är någon annan som bestämmer vad som är intressant. Inte du och jag.
Helene: Jo, jag har inte riktigt släppt det där.
Elsa: Men folk älskar ju dina tussar, de är ju exakt det!
Helene: Jag har en plan för mina tussar. Men det tänker inte jag avslöja...i detta läge.
Elsa: Det är för bra info! Det är för bra innehåll för att vara med i serien. Vi vet ju inte vad som kommit med i serien, men vi har valt tillfällen som vi blivit filmade på som har mycket med jobb och sånt att göra. Även om man får följa med på att jag och min man letar lägenhet så är ju det någonting vi accepterat att de följer med på. Man har ju hela tiden sin egen sfär.
Ernst: De stod ju inte där när man vaknade.

Utan att avslöja för mycket om serien finns det en scen där Elsa säger att hon har “karaffstopp”. Har ni andra några stopp?
Helene: Jag har väl stopp över huvud taget. Jag köper nästan absolut ingenting utom just kläder. Det tycker jag är kul, fortfarande. Folk vill att jag ska byta soffa och jag känner mest...usch...jobbigt att byta soffa. Den funkar ju liksom, men den är ful.
Elsa: Jag köper ganska mycket grejer men jag köper nästan inget nytt. Jag brukar prata om det, att det finns själ i gamla saker, och berättelser. För mig är att gå i en antikaffär eller i en ny stad som att gå på museum eller läsa en bok. Det finns så himla mycket som är fast i föremål. Men man kan ju ha max tre karaffer.
Helene: Du tänker att det du köper har en betydelse, men jag har så mycket som redan har en betydelse. Jag har köpt något någonstans, eller fått det eller sytt om. Hur många fat kan man egentligen ha, liksom? Jag behöver egentligen bara ett fat.
Ernst: Om jag behöver någonting så gör jag det. Jag behövde en byrå, så jag gjorde en.
Helene: Men behöver man en karaff?
Elsa: Karaffen är en symbol. Karaffstopp innebär att “nu måste jag förfina”, och börja rensa. Jag känner mig ibland som en japan, liksom “nu ska jag ära denna stund”.

Har ni testat Marie Kondo-metoden (“does this spark joy”)?
Elsa: Det är exakt det jag håller på med. Det handlar inte om att fylla alla skåp, utan att ha tallrikar som bara är 100% “joyful”.
Helene: För mig är hemmet bara en annan del av mitt liv. Konsten är ju mitt liv, där jag jobbar. Det andra är mer praktiskt för mig. Det är här jag njuter, eller jobbar, eller blir ledsen, eller får energi, inte hemma.
Elsa: Men du skulle ju kunna vara asket. Vi har ju aldrig haft ett enda nytt föremål eller möbel hemma någonsin. Vi hade ingen micro förrän jag fyllde 18, och då var den i någon mahognyfanér som skulle se ut som någon bilinteriör. Mamma hade samma vattenflaska, en 7UP-flaska med läppstift som var 30 år gammal.
Helene: Den köpte vi när vi var på vår enda charterresa, på Teneriffa. Då var Elsa sex år gammal.
Elsa: Hon tog med sig den hem från Teneriffa! En 7UP-flaska! Den stod på vår våning på Östermalm! Jag gillar också en härlig flaska, men då kanske jag vill ha en glasflaska med pastellrosa silikon runt, en sån yogaflaska. Så det är lite samma, fast tvärtom. Inte en 7UP-flaska
Helene: Jag har försökt anamma erat sätt att se lite mera nu, så jag har rensat ut lite. Jag har jobbat lite i skräpområdet, köpt mycket plast och gammal skit. Mina barn gillar ju fint.

Hur har er relation förändrats sedan Elsa flyttade hemifrån, utöver att Helene börjat rensa?
Elsa: Det är ju jättehärligt! Att bli förälder själv gör ju också att man ser på sina föräldrar på ett nytt sätt. Våra personligheter passar också att vara mer likställda, i en platt hierarki snarare än en familjedynamik. Vår hierarki är väl så platt den kan bli. Alla har vi så starka personligheter, så vi tar plats på olika sätt.
Ernst: Jag tar väl ingen plats?
Elsa: Det gör du, utan att göra det. Du tar plats genom att vara lite annorlunda. Pappa är den rastlösa, knasiga. Mamma, du tar också plats med din knasighet, och jag pratar väl mycket.
Ernst: Jag tycker att det var väldigt annorlunda när Elsa var två år. Det är väl nästan att det är olika personligheter. Jag vet inte om vi inte lever så mycket i det förgångna hela tiden. Men det är en ny situation, med mamma Elsa och Lynn, och alla barnens fruar och män och sånt.
Elsa: Jag tycker att det är hoppfullt. Jag tror att många är som jag, som alltid längtat efter sin familj, även om man bor i den. Jag känner mig mer i den här familjen nu, fastän mina föräldrar inte är gifta och att vi alla bor på olika ställen. Men eftersom jag är vuxen kan vi prata på ett annat sätt, hjälpa varandra, och det är ingen konkurrens heller.

Elsa har kallat serien en ursäkt att umgås mer med föräldrarna - har det hållit i sig även efter inspelningen slutade?
Elsa: Nu har vi umgåtts kanske fyra dagar i veckan med att göra alla de här intervjuerna och fotas, men vi har väl alltid umgåtts. Jag vet inte hur andra familjer är när de har egna familjer, men jag vill gärna ha mamma och pappa och alla andra väldigt mycket i mitt liv, även om jag har barn och man och sånt. Jag skulle gärna leva i en italiensk liten by, i något generationsboende där man bara äter pasta tillsammans hela dagarna och tar hand om gamlingarna. Jag har inte lika mycket behov av att vara ensam som mamma och pappa. Man vill inte vara ensam för mycket heller, men mamma och pappa har alltid pratat om vikten av att ha tråkigt.
Ernst: Vi försöker ha så mycket tråkigt som det går.

Har ni tråkigt just nu?
Ernst: Absolut!
Elsa: Pappa vill bara måla. Allt annat är tråkigt.
Helene: Nej men han vill bara iväg, jag vet inte vart du går hela tiden!
Ernst: Mot framtiden.

Vad framtiden håller är fortfarande oklart. Familjen Billgren vet inte själva om det blir en säsong till, kanske om alla som frågar kommer från Göteborg. Första säsongen av Äkta Billgrens ligger i alla fall ute nu på SVT Play och sänds torsdagar klockan 21 i SVT1.