Bildligt talat: Martina Hoogland Ivanow

Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera människor som [B]Martina Hoogland Ivanow[/B]. För det första tar hon väldigt vackra fotografier. Det finns en stämning i dem som man oftast inte finner i mode- och reklamfotografier, en känsla av att det finns en historia bakom bilden man som betraktare bara får en förnimmelse om. Det är någonting speciellt med färgerna också. De är djupare. Och det finns alltid ett samspel mellan färgerna i bakgrunden och personen på bilden. - Jag gör nästan alltid skisser på bilderna innan jag ska göra en plåtning och jag har oftast en grundidé om vad jag ska använda för färger. När jag började jobba fyllde jag i färgerna under printningen, vilket jag nu gör med hjälp av ljussättning i stället. Det kommer automatiskt nu. Förr kunde jag lägga timmar och åter timmar på det. Ibland kan man hitta på stämningar och känslor, eller en historia om personen som ska fotograferas, så att det blir roligare för en själv. Fast det är inte bara bilderna. Martina utstrålar självklarhet och ett självförtoende som är få människor förunnat. Kanske har det att göra med flytten från Stockholm och Vasastan till konstskola i Paris när hon bara var arton. Ett år senare flyttade hon till New York och påbörjade en fotoutbildning på Parson School of Design. Parallellt med skolan pendlade hon till London och Paris och plåtade för tidningar som Dazed & Confused, i-D och The Face. Men efter fem år var hon mätt på staden. - Folk blir verkligen provocerade när man säger att man inte är intresserad av New York för det ska man vara. Men jag kom till en punkt när jag gick upp och ner för gatorna och kände att det inte fanns något mer att hämta där. Att jag hade växt ifrån det på något sätt. Nu har hon precis hittat en lägenhet i sin nya hemstad London. I somras ställde hon ut ett av sina personliga projekt, en dokumentär utställning med porträtt på unga sumobrottare i Japan, på Dazed & Confuseds galleri. För tillfället arbetar hon med att förvandla utställningen till en bok. - Förut har jag lagt lite för mycket själ i reklamjobben och de redaktionella jobb jag har gjort. Man får inte glömma bort att göra personliga projekt också. Många av de kommersiella jobben gör man för att kunna betala hyran, resa och hålla sig inspirerad, men också för att kunna utveckla sina personliga grejer. Och jag har blivit så pank ett par gånger att jag har kommit att förstå att det att vara så pank och ha så mycket skulder tar mer energi än att behöva svälja lite kommers. Ändå har hon haft tur och fått fotografera reklamjobb med förhållandevis fria händer. Ett exempel var när Filippa K påbörjade sina nya annonskampanjer för ett par år sedan och använde Martinas bilder av karga isländska landskap. Resultatet var långt ifrån traditionellt och betydligt mer visuellt än företagets tidigare image. Till de senaste av Martinas projekt hör två musikvideor till engelska debutanterna Queen Adreena. - Jag jobbar ungefär likadant med videor som när jag fotograferar, att jag jobbar mycket med idén innan, så egentligen är det inte så stor skillnad. Videor handlar mycket om det visuella bildspråket, om att arbeta med bilder i följd. Det är inte som med långfilm, det behöver inte vara någon speciell handling. Man kan bara göra ett irriterande mysterium. Trots att hon försöker ha riktiga sommarlov i Sverige varje år (i år krävde dock lägenhetsletandet för mycket tid) och vara ledig ett par dagar mellan varje jobb, har Martina vid 27 gjort mer än vad som borde räcka för att ge de flesta männsika i hennes närhet grav prestationsångest. - Ha ha, jag är nog väldigt ambitiös. Det är faktiskt jobbigt ibland, man känner bara att "sluta nu!". En del av mina kompisar tycker att "måste du vara så himla duktig, du är ingen maskin!". När hon är ledig vill hon helst vara i vild natur, ju ensligare desto bättre. - Jag gillar kontrasterna. Alltid när jag kom till Sverige från New York åkte jag direkt ut i skogen och badade i någon sjö, simmade ut naken och njöt av stillheten.