Betongbullen - en klass för sig

BARA DE STARKASTE överlever högstadiet. De andra får stå ut med mardrömmar om oförstående lärare, taskiga klasskompisar och post it-lappar på ryggen resten av livet. Det enda man egentligen kan göra åt det är att spela in TV-serier där man försöker berätta att man kan vara en bra människa även om man tappat en bricka i matsalen. I november hade en ny dramaserie om livet i högstadiet premiär, [I]En klass för sig[/I]. Bakom den står några av Sveriges bästa manusförfattare; Tarik Saleh, Pia Gradvall och Hampus Josefsson, samt regissören Daniel Fridell. I en fiktiv förort till Stockholm har de filmat ett 20-tal elever som gör sitt bästa för att överleva den fallfärdiga skolan och de hjärtlösa klasskompisarna. Alla utom en elev i [I]En klass för sig[/I] är invandrare. I vinjetten spelas raggasångaren Flimpomans version av Petters [I]Såklart[/I], och tjejerna i plugget dagdrömmer om att sjunga i Destiny's Child. Det är inte den bild av Sverige som vi är vana vid att se i SVT. Det är inte heller den klassiska, pessimistiska bilden av en invandrartät förort, där livet är ett helvete och allt är grått och smutsigt. I stället för nedklottrade tunnelbanor, gnäll om a-kassor och integrationsproblem ser vi ett gäng kids som, trots omständigheterna, har jävligt roligt. - Den handlar inte om socialrealism, det är inte alls något som [I]Det nya landet[/I] eller [I]Hammarkullen[/I]. Det är en underhållningsserie för 15-åringar. Det primära är inte att de är invandrare, berättar Tarik Saleh. Med TV-programmet [I]Elbyl[/I] och senast tidningen Atlas har Tarik själv, ganska motvilligt, blivit medias eget språkrör för förortskulturen. När jag träffar honom kommer han från ett seminarium där han föreläst om graffiti för ett gäng konststudenter. I ett medieklimat där efternamnet är viktigare än CVn svämmar det ju inte direkt över av journalister som vet hur livet fungerar utanför tullarna. - Efter att vi gjorde [I]Elbyl[/I] för några år sedan kom det ju en massa samhällsprogram som använde samma formspråk som vi, men som missade hela innehållsbiten. Då blev jag så sugen på att göra förorts-TV som var ren underhållning. Typ göra ett lotteriprogram där det står en glassig marockan i guldkedja och snurrar på ett hjul. Först tänkte jag göra en ren förorts-sitcom, med soffa och pålagt skratt och allt, men sedan hörde SVT av sig och ville ha en ungdomsserie och då började vi jobba på det. ETT OCH ETT halvt år senare är 15 avsnitt färdiga. Resultatet är en lo fi-serie för tonåringar, som mest är till för att skratta åt. [I]En klass för sig[/I] känns som om Bullen-klassikern [I]Klassliv[/I] nyinspelats i Hallunda, fast regisserad av snubbarna som gör [I]South Park[/I]. När jag snackar inspiration med Tarik dyker det följaktligen upp fler amerikanska TV-serier än svenska dokumentärfilmsregissörer. - Jag älskar verkligen [I]South Park[/I]. Den är så jävla respektlös. Den berättar om saker som faktiskt händer, men som ingen annan trodde att man fick berätta om. [I]South Park[/I] skulle lika gärna ha kunnat utspelas i en stockholmsförort. Det är också som en svensk [I]South Park[/I] man helst ska se [I]En klass för sig[/I]. Formen är lika rapp och yxig. Karaktärerna lika plumpa och ärliga. De vuxna människorna lika puckade. Mycket av humorn ligger också, precis som [I]South Park,[/I] i att de överdriver våra fördomar. - Det finns ju ett slags mardrömsbild av hur förorten ser ut, och det är kul att leka med den. Vi överdriver de stereotyper och fördomar som finns. Det är väldigt frigörande att kunna göra det på ett kärleksfullt sätt. Stereotyper är ju komiska, vi skrattar åt våra egna fördomar. Bortsett från Johanna Sällström, som spelar skolsköterska, och Jonas Inde, som är fantastisk som den hjärtlöse vaktmästaren, är samtliga skådisar amatörer, handplockade från skolor i Stockholm. Manusförfattarna hade väldigt tydliga idéer om vilka olika slags karaktärer de ville ha med, och har sedan valt ut kids vars personlighet rimmar med manuset. - Den ena karaktären har vi baserat på någon i [I]Seinfeld[/I], nästa har vi byggt på en kille man själv hade i klassen på högstadiet. Vi har typecastat väldigt mycket för att det ska kännas naturligt. Det är inte ett gäng Södra Latin-elever som klätt ut sig till förortskids.