Axelvaddar och plastbroscher - Di Leva undersöker 80-talsestetik

05:00 3 Apr 2010

Med sin nya skiva Lovestar vill Thomas Di Leva ta med sig ett dussin 80-talslåtar in i samtiden. Nöjesguiden slog sig ned i hans krypin för att låta Thomas Di Leva undersöka vilken estetik 80-talsikonerna har att erbjuda dagens kids. Det resulterade inte bara i en mode-exposé utan dessutom i en alternativ musikhistoria, Di Leva stylee.

Neil Young (vars Rockin´ in the Free World Thomas Di Leva gör en cover av)

-- Han ser ju ut som den sortens tidlösa singersongwriter som kan ses lite varstans på Södermalm i Stockholm fortfarande idag. Det är inte så stor skillnad jämfört med Moneybrother eller Winnerbäck. Möjligen ser dagens varianter lite för genomtänkt casual ut, medan Neil Young bara är en happy accident.
 
U2  (Pride)
-- De har väl alltid sett ut såhär? Bara hockeyfrillan har ändrats, och den är väl starkt på väg tillbaka idag? Annars tycker jag att 80-talets U2 alltid lyckas se episka ut i sitt sätt att smälta ihop med landskapet. De ser ut som att det växer rötter ur deras fötter rätt ner i marken, var de än står. Men man måste säga att de är lyhörda för hur de förmedlar sig själva i bild.
 
 
Bob Marley (Redemption Song)
-- Och så säger de att 80-talet bara var axelvaddar och plastbroscher. Med honom är alltid naturens växtkraft så tydlig, till skillnad från modets vanliga tendens att vilja betvinga och ruta in naturen. Nu har det varit så konformt länge, och jag tror att folk är nyfikna på hur det ser ut på andra sidan staketet.
-- När jag var punkare var Bob Marley det enda utöver punk som var accepterat att lyssna på, och han är lika stor bland femtonåringar idag som han var 1980. Han är större än tid och rum, och andligheten strålade som ett solsken ur från honom.

Depeche Mode (Personal Jesus)

-- Är det läderbyxor eller plast? Vi säger plast, det blir vänligare mot djuren. Sångaren ser ut lite som Ola Salo, och det gillar jag. Det var rätt mycket åt det här hållet man försökte se ut då, man prövade extrema frisyrer, och det var jätteviktigt att se ut så här även om man bara skulle ner och köpa bröd. Det fanns något bra med det. Det var som en maskerad-vibe, varje dag. Jag tror att företag skulle kunna bli mer effektiva om man plockade upp den stämningen, och hade maskerad på kontoret varje tisdag.
 
Abba (The Winner Takes It All)
-- De var faktiskt mer 80-tal på 70-talet, de var liksom lite före sin tid stilmässigt. Vad man kan plocka ur deras 80-talsimage? Hm, att det är skönt att klä sig bekvämt…

The Cure (Boys Don’t Cry)
-- Det finns ju bara The Cure som har The Cure-stilen, den gulliga blandningen av punk och goth. De är lite som sju- eller åttaåringar som rotar i mamma och pappas garderob och sminkväska. Den oskyldiga upptäckarglädjen tycker jag att vi kan lära oss mycket av.

Eurythmics (Miracle of Love)
-- De lyckades blanda verklighet och saga. De har definitivt något mycket konformt över sig, och blandar in mystik trots att man inte trodde att det skulle vara möjligt. Annie Lennox är androgyne och på det sättet tidlös.
 
Phil Collins (Another Day in Paradise)
-- Tja, vad kan man plocka upp av det? Att våga vara sig själv! Haha!
 
Limahl (Never Ending Story)
-- Oj. Det är fantastiskt. Men jag ser inte skillnad på honom och på Tokyo Hotel. Det är någon sorts kombination av manga och den barnsliga föreställningen att hela livet är en mytologisk värld, öppen för den som hittar rätt knapp i bokhyllan.
 
Yes (Owner Of A Lonely Heart)
-- 70-talet kan aldrig dö. Jag besökte Glastonbury en gång, och i de alternativa världarna som folk bygger gick de man ur huse för att höra Rick Wakeman. Det är helt riktigt att han klär sig som en trollkarl, med tanke på den elektroniska musik han trollat fram. Vi är alla Gandalf.
 
Michael Jackson (Man in the Mirror)
-- Det är som en framklonad kombination av Gandhis enkelhet och det mångfacetterade hos en egyptisk faraon. Kostymen är enkel, som om Gandhi vävt den, men blicken, hårlockarna, hur han håller sin hand – det skulle kunna vara Kung Ras värld. Just den kombinationen av motsägelser är ju vad som gör att en bild blir ikonisk.
 
David Bowie (Let’s Dance)
-- För mig är han mycket mer än kostymer. Men om man nu måste ha kostym så har Bowie alltid burit sådana som har stilfulla snitt och är genomtänkta ut i varje detalj, med djup innebörd. Annars tycker jag att hans Ziggyperiod var grundkursen för popmusikens alla senare alter egon. Stilmässigt är han popmusikens Buddha.
 
Fibes Oh Fibes
-- Det finns väl inget att säga om det. De har redan plockat upp 1987. Vilket för övrigt var samma år som jag gav ut Vem Ska Jag Tro På?.
 
Thomas Di Leva, 1987
-- He he. Väldigt roligt. Vad man kan plocka upp härifrån är väl att man kan vara väldigt skör men samtidigt väldigt stark. Man kan ha ett utanförskap, men samtidigt vara med. Det var den där ikoniska motsägelsen igen.
Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!