Arkadspelens uppgång och fall

Spelnationen Sverige släpar på ett smutsigt förflutet. I boken Insert Coin har Ludde Nordenskjöld försökt reda ut vad som egentligen hände med den svenska arkadkulturen.

VISA MIG EN spelintresserad 70- och 80-talist och jag ska visa dig en person som kommer att få ett speciellt skimmer i blicken när den hör ordet ”arkadspel”. Hypermoderna spelautomater som drevs av lika delar fickpengar, envishet och passion för spelmediet. Innan tv-spelen hade blivit allmän egendom stod arkadmaskinerna på offentliga platser landet runt och lockade till sig entusiaster med sina blinkande ljus och skrikande ljudeffekter. Men sedan hände något. Neonljusen slocknade eller byttes mot statliga och själlösa Jack Vegas-maskiner.

I boken Insert Coin har Ludde Nordenskjöld tecknat ett stycke lokalhistoria knutet till de så nostalgiskt laddade arkadspelen. Och den allra starkaste känslan en lämnas med efter att ha läst den är besvikelse. Besvikelse över att arkadspelen aldrig fick en ärlig chans i Sverige. I Sverige, som idag är ett av världens främsta länder när det kommer till spelutveckling, kämpade arkadkulturen nämligen i ständig uppförsbacke.

I spelhistoriska termer brukar arkadspelens gyllene ålder sägas ha varit någonstans mellan mitten av 70-talet fram till början av 80-talet. Då hade Atari lagt grunden och banat vägen med Pong, och de japanska klassikerna Space Invaders och Pac-Man hade just tömt myntreserverna världen över. Enligt Ludde peakade arkadspelen i Sverige innan det här.
– I mitten på 70-talet var arkadspelen nog som störst i Sverige, säger Ludde. För det första var flipperspelandet stort. Sen kom Pong i en mängd olika varianter, och Ataris bilspel.

"Det var klassisk moralpanik."

Automatspelen blomstrade över hela landet. Automatbranschen tjänade stora summor på sina enarmade banditer – vilket gjorde att de vågade satsa mer pengar på att ta in nya arkadspel. Men det skulle snart få ett slut. Det var myndigheter, lagar och moralpanik som satte krokben för arkadkulturen. De två dödsstötarna var ett förbud mot enarmade banditer, 1979, och så ”lagen om anordnande av visst automatspel”, som trädde i kraft 1982. Ungdomar skulle skyddas från de ”dåliga miljöer” som arkadspelen ofta placerades i. Enligt Ludde handlade det bara om moralpanik.
– Det var klassisk moralpanik. Vuxenvärlden hade bestämt sig redan innan de försökt skapa sig en egen åsikt. Ungdomarna skulle vara ute i skogen och leka, inte spela arkadspel.

Trots att det under 80-talet och det tidiga 90-talet fanns arkadmaskiner i offentligheten så fick arkadkulturen aldrig riktigt den chans de förtjänade. Och snart hade hemelektroniken blivit så pass bra att arkaderna inte kunde längre konkurrera. Men lagen från 1982, som känns oändligt föråldrad idag, sätter fortfarande käppar i hjulen för arkadentusiasterna

Insert Coin är en reportagebok som till stor del handlar om att röra upp gamla dammiga minnen hos ännu äldre farbröder. Nordenskjöld har rest runt och druckit kaffe med entreprenörer som en gång för 40 år sedan snubblade över arkadspelen som av en händelse – och sedan lärde sig älska spelmediet. Det ger en inblick i en relativt liten bransch som tvingades vara uppfinningsrik för att överleva. Om det finns något som saknas i Insert coin så är det ett större fokus på de faktiska spel som fanns där ute. Men det här är ett tidsdokument som djupdyker bland distributörer, spelare och kulturen kring spelen, snarare än om spelen själva. Det är nördigt nostalgiskt och bildsättningen, bestående av gamla broschyrer och blixtbilder på arkadkabinett, lägger en välbekant grund.

Någon ny storhetstid för arkadspelen tror inte Ludde på. Åtminstone inte jämförbart med hur det var under 70- och 80-talen, då arkadkabinett stod i varenda pizzeria och bowlinghall. Men intresset för retrospel ökar alltjämt, och med initiativ så som Hey STHLM tror Ludde att arkadkulturen också kan få växa till sig i det fördolda.

Insert Coin finns ute nu på förlaget Dokument press.