Årets bästa enligt Mohammed Ali

Varje dag fram till jul tipsar Nöjesguidens favoriter om skivor de tycker är årets allra bästa. Idag kommer tipset från Rawa Ali, ena halvan av Mohammed Ali. Han gillar…

- 19 år gammal satt jag inne på mitt rum och lyssnade på en av mina favoritgruppers nyutgivna och självbetitlade album Ison & Fille. ”Tills vi ses igen” gick frasen på refrängen till mitt favoritspår, som kom att sätta sig fast i min hjärna under hela den vintern. Den sjöngs med en känsla och inlevelse jag aldrig tidigare hade hört på svenska. Redan då väcktes min nyfikenhet på mannen bakom rösten, och jag påbörjade mitt sökande efter solomaterial, dock utan några framgångar.

Detta var år 2004, och sju år senare har jag äntligen albumet som jag så länge väntat på i min hand. Inte längre fiender kom den att döpas till, en titel som enligt mina tolkningar passar och ramar in innehållet obeskrivligt bra. Aleks lyckas väl med att ge sig på olika ämnen, tempon, toner och melodier, men kanske viktigast av allt - och vilket också en stor del av hans styrka faktiskt ligger i - så lyckas han otroligt bra med att förmedla olika känslor. Ena stunden är man uppe i skyn och nynnar med, men i nästa stund är man helt plötsligt så tagen av en historia som berättas i sångform att det enda som ploppar upp i huvudet upprepade gånger är frågan om texten är om honom själv eller om det är någon annan han berättar om. Vissa rader är så brutalt ärliga att man samtidigt som man hoppas på att de inte är till hundra procent sanna innerst inne inte kan låta bli att vilja ha mer, mer av det ärliga berättandet.

Något som enligt mitt tycke skulle kunna ses lite som en röd tråd och som även genomsyrar hela plattan är en känsla av stolthet. Den baserar sig på att man kan resa sig upp trots all motvind, och de enda begränsningarna för hur långt man egentligen kan ta det är dem man själv sätter. Därav albumtiteln. Aleks ger ett starkt intryck av att ha överkommit alla inre konflikter - nu är han målmedveten och fokuset ligger inte längre på det negativa. Tvärtom han är redo att skriva in sig i Sveriges musikhistoria. Det har han redan gjort med debutalbumet Inte längre fiender. Aleks ger lite av det bästa av två världar, han skriver texter som de flesta lyricister (rappare) endast skulle kunna drömma om att skriva, och framför dessutom så egna melodier med en känsla som inte ens landets mest folkkära soul- och popartister kommer i närheten utav.