New York. Jag sitter ensam på Waverly Inn i West Village. Jag bär en dubbelknäppt Armani-kostym, en deodorantskadad Pierre Cardinskjorta och ett par rosa Kenzostrumpor. Skorna, ett par J&M, har ett par minuter tidigare blivit putsade av en tystlåten invandrare med krulligt svart hår och stora glasögon och jag dricker ur en tillbringare Pimm’s och blåser ut rök mot Bank Street. Cigaretter och alkohol är här i yoga- och pilateshysterins vagga, liksom i Sverige, vår tids Hitler och Goebbels. Ingenting den politiskt korrekta smaken bjuder hem på te.Nuförtiden är det istället politiskt korrekt att gå i ett Pridetåg. Man får till och med politiska poäng för sådana engagemang. Cigaretter och sprit är, å andra sidan, som engelsmännen säger, ”vile”. Men vit sprit, också den styvmoderligt behandlad, är naturligtvis grunden till en bra kväll. Ren, vit sprit ska skära genom din kropp, strimla sönder din middagsfilé som ett vasst blad separerar två hudflikar och skaka dig till liv igen. Snabbt, kliniskt och utan att lämna mer än en blixt av kyla, viss känsla av väta och en kort, kort millisekund av smärta. Sedan absolut tystnad. Och en fantastisk eftersmak av en total renhet.
Men mina barn kommer aldrig att få andas in cigarettröken i en öppen spritbar. Deras rosa lungor kommer aldrig att få dra in den gemensamma doften av nikotin och alkohol. Det är synd.
Än mer synd är att jag nås av nyheten att Yrsa Stenius har slutat att blogga. Jag får ett par mail från arga läsare som frågar om jag inte är glad ”nu när ännu en blogg lagts ner”. Men jag blir inte glad. Jag ler inte ens.
Jag vet, jag har inte gjort mig känd som en bloggkramare, men Yrsa Stenius blogg var det enda jag läste.
Nu finns den inte mer.
Men jag kommer aldrig att glömma klassiska inlägg om när hon drog kniv på Finska föreningen eller kallade Jan-Olov Andersson för ”white trash”.
Roligare är Hipster/Anti-hipster-debatten som rasar i New York. ”Fucking hipster!” har skrikits ut till höger och vänster i krönikor och i bloggar. Det började i somras som en diskussion om hipsterns vara eller icke vara. I juninumret av Tony kläddes förstasidan med texten ”The hipster must DIE!”. Village Voice hängde snabbt på och utropade hipsterns död. Time Out likaså. Och Gawker har fört ett konstant korståg mot hipstern under hela sommaren och förhösten. Den elitistiska lilla tidskriften Swoon, som behandlar konstscenen kring Manhattan och Dumbo, har som enda tidning bitit tillbaka och svarade med en briljant Anti Anti-hipstern-artikel. Det är en sandlådedebatt med diamantspadar och galonbyxor i linne.
Men ack så viktig.
Det eftersom en liknande trend har existerat i Sverige och helt slagit fäste. För ett par nummer sedan skrev jag om hur ”svennen” totalt tagit över den offentliga arenan.
Du kan ta dina stiltips från Röster i Radio/TV och samtidigt erhålla en upphöjd plats som ”modedrottning” i det här landet.
Du kan dricka något som egentligen bara kan beskrivas som ”öl” och äta kebab och samtidigt få lov att skriva krönikor om kultur.
Du kan döpa ditt band till ”Kent” och komma undan med det.
Och det finns tidningar som försvarar dig. Förutom fantastiska lilla Swoon.
Det här är en av min generations viktigaste slag. Du har Yrsa Stenius tax, Göran Rosengren och anti-Schulman-människorna på din sida, men du förlorar för det kulturella avantgardet; de intellektuella, Gud och Bob Seger är på min.
Till sist. Alla ni som har skrivit hundratals krönikor om hur dålig Alex Schulman är och hur glada ni är att hans blogg stängts ner, låt mig fråga er en sak: att skriva krönikor som inte blir uppmärksammade om en krönikör som blir uppmärksammad, känns inte det djupt… förnedrande? Sedan. Vad är det för kulturminister vi har i Lena Adelsohn Liljeroth? Jag såg henne och Marita Ulvskog, tillsammans med PO Enquist och en mycket tystlåten SVT-medarbetare, debattera kultur under bokmässan. Jag skulle kunna säga mycket om detta, men en sak: hade Christine Albanel bevittnat spektaklet hade hon skrattat högt i tron om att det hela rörde sig om en, som det heter i folkmun, ”sketch”.
Stad:
Kategori:
