”Fri som en fågel”. Så beskriver Anna Ternheim en tillvaro där hon styr över sig själv och äntligen är precis där hon vill, såväl i sitt skapande som geografiskt.
Anna Ternheim strålar av entusiasm på det lilla kontor på Söder där vi möts för att tala om hennes nya album A Space For Lost Time. Men även om hon är nöjd med både skivan och tillvaron har det inte varit en okomplicerad resa dit. Varje gång vi setts för en intervju, och det är ganska många gånger vid det här laget, har Anna Ternheim talat om att kanske lägga musiken på hyllan, som en konsekvens av att inte hitta till låtskrivande under långa perioder. Även den här gången signalerar hon att låtskrivandet satt långt inne.
Hur känner du inför det? Empirin visar ju att du tryggt kommer att hitta ut ur sådana faser.
– Jag har strategier när paniken kommer nuförtiden, ja, och jag blir inte lika panikslagen när det händer. Den här gången var det inte lika jobbigt. Det är nog som du säger, jag börjar bli van att det blir så, men nu vet jag att då får jag vänta, då får jag hitta strategier hur jag sätter igång en rörelse.
– Jag kommer nog alltid att hamna i faser där jag undrar vad jag ska göra nu. Jag är ändå ganska tom efter en skiva och en turné och allt som hänger ihop med det, men jag har blivit bättre på att acceptera det. Och det finns ju så mycket spännande i livet som det skulle vara kul att ha tid att göra.
Det är en stor skillnad i hur Anna Ternheim talar om sitt musikskapande idag jämfört med tidigare. Hon låter mycket mer nöjd med sin tillvaro.
– Senast vi träffades, 2015, hade det gått fyra år sedan jag släppte musik, och jag hade varit i ett mörkt bråddjup. Det året var en vändpunkt för mig. jag vet inte om det hörs i musiken, men det är så. Man går ju igenom olika faser, och den där självkritiken och oron som jag hade var uttröttande. Den tog så mycket kraft av mig. Det var en väldigt ångestdriven period, men det är det inte idag.
– De senaste fyra åren har varit produktiva, jag har släppt skivor, jag har turnerat i olika former – maskinen har varit i gång. Det var ett väldigt tydligt mål jag hade, att inte smalna av, att prova andra saker så att det känns spännande. Till exempel när Björn Yttling kom in i arbetet med det som skulle bli A Space For Lost Time och vi började skriva så fick jag sådan väldig energi.
Senast pratade du om att inspiration uppstår när du flyger över Atlanten, och inför den här skivan la du undan gitarren och tog en kurs i Logic. Handlar det om att bryta mönster för att kreativiteten ska vakna?
– Precis, det är rätt. Det måste vara lite obekväma element för att det ska hända någonting. Och faktum är att Logic har givit mig system för att organisera kaoset, jag har suttit med mina anteckningar – papper överallt – och så en massa voice memon, och jag har bara…det har gjort mig beroende av att saker ska komma i stunden och jag har känt mig jagad av någon inre stress. Med Logic får kaoset en plats att stoppas undan på, och hjälper mig att fylla i kunskapsluckor. Det var verkligen jättekul att lära sig. Och plötsligt har det blivit lätt att jobba ihop med någon på distans, sånt som jag hade behövt kunna för tio år sedan.
En annan lättnad som gör att Anna Ternheim påtagligt andas ut handlar är att hon inte längre är signad till Det Stora Multinationella Skivbolaget. ”Efter 15 år på ett stort skivbolag är jag fri som en fågel”, skriver hon i sitt pressmeddelande.
– Jag har varit på samma skivbolag i 15 år, och det har varit bra. Jag har många goda vänner kvar där, människor som jag arbetat tillsammans med över tid. Men sedan jag började har skivbolag blivit en helt annan värld, och jag står ju fortfarande med en fot i en gammal värld. Det finns liksom två verkligheter. Det finns verkligheten på internet, med streams, och så finns det verkligheten med spelningar, vinyler, och de världarna hänger inte alltid ihop.
Anna Ternheim lutar sig fram för att verkligen förklara.
– Sättet som bolag jobbar idag gifter sig inte riktigt med mig och min musik. Jag behöver tid, det behöver få vara långsamt. Jag skriver inte hits, och de hits jag haft har liksom varit en överraskning för alla inblandade. Och även om skivbolaget aldrig varit involverad i mina skivor innan jag har levererat dem färdiga så finns det en…tyst…förväntan… Så det känns verkligen jättebra att ha kontroll inte bara över skivan utan allt annat också, media, tempo, tidsplaner, turné, allting!
”Det känns rakt, ärligt och odramatiskt”
You Walk Your Own Way är en av skivans centrala sånger. Ödslig och vackert orkestrerad beskriver den en person som tar farväl av en far som han inte haft kontakt med på lång tid. Den skrevs till och om en av hennes vänner, men den innebar privata reaktioner hos Anna Ternheim själv.
– Ibland slås man med kraft av att – jävlar, det är inte för evigt. Även om jag bor långt ifrån dem som är närmast, min syster och mina föräldrar, så är vi nära, men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att säga hur jag älskar dem och inte ta dem för givet. Just i det här fallet var det en person som inte hann säga det som borde ha sagts, men texten blev väldigt hård, liksom ”ta tag i dig själv och din situation”, snarare än sorglig.
Anna Ternheim hanterade känslan genom att skriva ett öppenhjärtigt brev till sina föräldrar, och funderade på om det fanns fler att sträcka ut handen till.
– Det är omöjligt att leva ett liv som inte innebär sådana situationer. Man missar chanser att reparera, man vågar inte riktigt möta det, och så samlar man mod en dag och så är det för sent. Ibland kanske man får acceptera att man inte kan få ett avslut, den acceptansen är också viktig.
Låtskrivandet tog fart tillsammans med Björn Yttling, som är involverad i fem låtar på skivan. Deras första gemensamma alster Every Time We Fall är en annan av skivans centrala sånger. Den är snirklig och prövar flera stämmor, som ett resultat av Anna Ternheims nya fascination för Crosby, Stills, Nash & Young.
– Det känns rakt, ärligt och odramatiskt att arbeta med honom. Det känns bra med sådana samarbeten där man kan säga att saker blir bra men också att de inte blir bra utan att det blir jobbigt.
A Space For Lost Time är inspelad i Los Angeles med Thom Monahan, som tidigare arbetat med Devendra Banhart och också med Peter Bjorn & John. Han var en av de personer som Björn Yttling föreslog som tänkbar producent.
– Jag visste att jag ville spela in i USA. Jag började lyssna på skivor han hade arbetat på, och Devendra Banhart-skivan Cripple Crow har jag lyssnat sönder.
Anna Ternheims tidigare USA-inspelade skivor bär tydliga spår av sina inspelningsplatser. Americana-klingande The Night Visitor (2008) var påfallande påverkad till de musiker Anna Ternheim arbetade med i den amerikanska södern, och genom bland annat Marc Ribots taggiga gitarr hade For The Young (2015) en klar arty New York-ton. A Space For Lost Time är inte lika tydligt geografiskt präglad av inspelningsplatsen Los Angeles, även om Remember This med sina ringande Byrdsgitarrer har en tydlig västkustansats.
– LA är inte så glamoröst. Jag åkte hemifrån tidigt på morgonen och jobbade långa dagar i studion innan jag åkte hem igen för att sova. Det fanns inte tid för något glassigt LA-liv. Jag hade kunnat vara precis var som helst, faktiskt, det viktiga är att inte vara hemma med alla distraktioner – att handla, att tvätta. Det gör att man kommer in i arbetet på djupet.
– Thom Monahan var en underbar människa att arbeta med. Han kommer från en hardcorepunk-bakgrund och har spelat i en massa band, så han tycker om mörker och är en nörd på synthar. Han har väl bidragit med den drömska atmosfären som finns på skivan. Eric Johnson co-producerade och bidrog också mycket.
Anna Ternheim beskriver entusiastiskt den positiva spänningen av att arbeta med nya människor som man inte känner i förväg, och på vilket sätt det bidrar till att utmana henne till att utvecklas och hitta nytt. Men när inspelningen var klar, i allas öron utom Annas, tog hon med sig materialet hem till sin ständiga samarbetspartner Andreas Dahlbäck i sista stund, igen.
– Jag kände att det faktiskt var nödvändigt. Jag hörde någonting annat än alla andra, och jag är outtröttlig när jag behöver göra det rätt. Man träffar inte så många människor, i livet, men Andreas är speciell. Han har alltid funnits där, och han förstår även det outsagda. Det blev det bästa av två världar.
Anna Ternheims relation till sina två hemstäder New York och Stockholm kanske också kan beskrivas som det bästa av två världar. Senast vi sågs guidade Anna Ternheim runt i sina kvarter i Alphabet City på östra Manhattan, men nu har hon flyttat därifrån. Inte så långt, dock.
– Jag har ju varit på väg ifrån New York flera gånger, men jag blir ju kvar. Jag har mått så jäkla bra där, det har känts lite magiskt varenda gång jag kommit tillbaka dit. Men området jag har bott i är något annat än när jag flyttade dit för tio år sedan, och det var läge att flytta därifrån.
Det låter som att gentrifieringen fortsätter rulla fram över Manhattan.
– Och de som har bott i New York i ett liv skulle säga att jag är en del av det. Men jag kom i en tidigare våg, och nu går det i allt snabbare takt. Nu bor jag ute i Brooklyn, i Bushwick där det är betydligt lugnare, med mycket replokaler och studios. Det har varit ganska skumma områden, och nu har konstnärer och så hittat dit. Man kan bo större, det är mycket industrilokaler med möjligheter till replokaler och studios.
Kommer du att bli kvar?
– Jag vet inte det. Ju mer tid jag tillbringar där desto större inblick i samhället får jag ju, både i det vardagliga i kvarteret och i rikspolitik och så. Det känns väldigt krasst och hårt, människor har inte råd att bli sjuka, det är ett samhälle som till stor del kretsar kring pengar. Men det finns ju en anledning att jag stannar kvar, det är också en fantastisk plats på många sätt, med människor från hela världen. Energin är otrolig, men jag har svårt att se mig själv bli gammal där.
A Space for Lost Time (CNTCT/BMG) finns att höra i sin helhet den 20 september.
Stad:
Kategori:
