Anders Lennberg: ”Förfärligt vad vi upprepar mönster”

09:00 6 Apr 2020

En cineast filmatiserar en kultbok från sin ungdom. Den knappt googlebara mångsysslaren Anders Lennberg levererar en tolkning av folkhemsdandyn Per Hagmans tidiga roman Pool. Nöjesguiden har intervjuat regissören om ljuset på franska rivieran, 90-talsfixering och ytlighet. Och om hur det är att lansera en film man jobbat med i flera år i vetskap om att den knappt kommer att gå upp på biograferna på grund av corona.

”Begär och rädsla sätts i spel mellan de kontrollerade men hjälplösa människorna i denna förrädiskt blanka värld”, stod det på baksidan av 90-talets Tone Schunnesson-Per Hagmans roman Pool som gavs ut 1993 och trots att den då inte sålde lika bra som debuten Cigarett har blivit mångas favorit och vid det här laget närmast är kultförklarad. Anders Lennberg råkade befinna sig i Nice när boken kom och blev fascinerad av berättelsen. Under de senaste åren har han bearbetat den till ett filmmanus.

Hur var det när Pool kom ut 1993? Den blev ingen stor succé. 
—Nej, det blev den verkligen inte. Jag var inte heller förtjust i Per Hagmans första bok Cigarett som utspelar sig i Stockholm. När Cigarett kom bodde jag runt hörnet från det han beskrev som lät så exotiskt. Nu kommer jag att låta som en riktigt obehaglig stockholmare men när Kent sjunger "Karlbergsvägen glänser i regnet som baren på Tranan" så tänkte jag bara Karlbergsvägen wtf jag vill bara härifrån, jag vill inte höra om det där. Jag ville inte läsa om det heller. Jag tyckte inte om Stockholm.

Jag vet känslan. Men med Pool och rivieran blev det annorlunda? 
—Det finns mycket jag gillade med karaktärerna i Pers bok och den perioden i mitt liv. När man befinner sig i det som psykologerna kallar för pre-social fas, innan man gått ner i någonting. Johan, huvudpersonen, har ingen position att försvara, han är alltid på resande fot. Man är väldigt sympatisk i den perioden av livet när man är 20-någonting. Det var jag nog också. Sedan innan jag fyllde trettio började jag jobba som regiassistent åt Mikael Håfström och strax efter fick jag regissera Rederiet i tre år. Det var som en dröm allting, helt galet. Samtidigt - vad ska jag säga för att inte låta skitnödig - var det fysiskt tungt. Det blev långa dagar och det gick inte att ha ett liv. 
När jag läste Pers böcker kände jag att han var den som inte lämnade den pre-sociala fasen, han var den som fortsatte. Och i mig fanns det också en dröm om att inte behöva försvara de här vuxenrollerna, inte behöva vara officiell, inte behöva gå till jobbet. Jag ville vara mycket mer - nu fick jag inte en stulen barndom som Judy Garland eller Michael Jackson - men den ungavuxna perioden var väldigt mycket jobb för mig. Då man kanske hellre skulle vara som Per, snurra runt. Och det var jag otroligt fascinerad av när Pool kom.

Foto Max Rangner

Franska rivieran har 270 soldagar om året och det är ingen slump att det är där Pools huvudperson Johan hänger medan han försöker komma på vad han ska göra med sitt liv.
”Du behöver inte jobba”, säger den kosmopolitiska rivierakompisen Kurt till Johan. ”Det här är franska rivieran. Här lever de unga på de gamla. Inte tvärtom. Ibland är det så uppenbart, makten i att vara ung. Och vacker, förstås. För de flesta är det bara en omöjlig dröm.”

Det är minst lika omöjligt att återge det intensiva samtalet med Anders Lennberg och hur mycket han har att säga om allt mellan himmel och jord, om sin relation till Per Hagman och hans böcker, marinerat i tonvis av filmiska referenser som skulle vävas in i Pool. Ett nördigare intervjuobjekt får man leta efter.

—När boken Pool kom, då var jag ung och ball, du vet hur det är i Stockholm, tjena, tjena. Som Ebba Witt Brattström sa: "för att lyckas som medioker man måste man bli pushad av sin manliga enklav" och jag hade många äldre kompisar som geniförklarade mig. Jag gjorde stora reklamfilmer, bland annat för Volkswagen, den var bra betalt. Och då sa några jag kände att vi borde åka till rivieran. Och jag tyckte det var så snyggt ljus. Jag fattade direkt varför Picasso och alla hade bott där. Det är alltid ett softfilter. Jag blev helt knockad av att vara där. Jag blev förälskad i en plats. 



Pool är en kärleksförklaring till södra Frankrike. Du frossar i miljöerna och fotografen Max Rangner fångar verkligen in det märkvärdiga rivieraljuset. 
—Nu kan jag väl också komma ut här med att jag alltid har gillat landskapsmåleri. Och fotografi också. Jag har alltid gillat Van Gogh, vilket är jättetöntigt, men jag har gjort det. Och det ville jag slänga in i filmen. Det som jag tycker väldigt mycket om men som anses vara lite cheezy, som gråtande barn.

Natacha Guyon som spelar Celeste i filmen sa också: "man ser att du verkligen älskar den här platsen".

Natacha Guyon

Natacha Guyon har inte spelat i någon film sedan debuten Mona et moi från 1989. Anders och hon lärde känna varandra i Los Angeles - där han pluggade film och jobbade i en skobutik mitt på Hollywood Boulevard och dit hon kom med Mona et moi-filmen i bagaget, fick jobb på ett youth-hostel och spelade gitarr på boulevarden. Sedan dess har de gått skilda vägar och Natacha hade lagt filmskådespeleriet på hyllan.

—När vi skulle casta folk till rollen som Celeste tänkte jag på henne och hittade henne på facebook och sa till mig själv: Det där är ju Celeste. Och jag erbjöd henne provfilmning. Hon vann allas hjärtan direkt. 
Men någonting som jag tyckte var trist, och det kan du gärna skriva, var att en del - och det är det förfärliga med att kvinnliga äldre skådespelare ofta blir osynliga - ville ha någon yngre. ”Anders, kan det inte vara mer romantiskt?” Men hon är femtio i boken och det ska synas. Celeste är femtio och det är också Natacha Guyon som spelar henne. Sedan tyckte alla till slut att hon är fantastisk men först ville många ha en knappt fyrtioårig snärta som skulle sitta i tajts, dra i luggen och vara lite härlig.

Fick du många liknande råd?

—I början hade vi en diskussion om den Chaneldräkt som Celeste bär, som kostar åttio tusen, och jag fick säga nej till smycken och dyra skor. Då blir det Dallas, sa jag, det är mer excentriskt om hon har billiga dojor och inga smycken. Så har hon Birkin-väska som kostar en miljon också. Och det var snack om att hon skulle göra entré. Även där tog jag fajten. Folk ville att hon skulle komma in med håruppsättningar, varje gång när hon var hemma. Medan Natacha och Celeste snarare är Diane Keaton-i-Annie Hall-bohemisk.
När vi skulle filma pratade jag också med mycket filmfolk som hade en massa råd. ”Om det ska bli en framgång, måste du på något sätt berätta att Johan inte kommer att begå samma misstag igen. Att Johan har lärt sig någonting. Då kommer det här att bli publikt.” Huvudpersonen borde vilja någonting, oftast har hen ett tydligt mål, alltså när man har gått in i den här sociala fasen. Rocky vill vinna matchen, Agnes i Fucking Åmål vill ha Elin. Och sedan har du Bruce Willis i Armageddon, det med meteoren. Det är hans mål, hela filmen handlar om det. Som i 1917, han ska leverera det här jävla brevet.
Men i Pool fanns det inte.

Vad tyckte Per Hagman om filmen? Har han sett den?
—Nej, inte hela. Han vill vänta till premiären. Men hans input var att jag skulle ha med Michel Delpechs Pour Un Flirt, låten som öppnar Pool.

Ja, den sätter lite tonen för hela filmen.
—I filmdramaturgin så är den hundra till noll eller ett till hundra. Jag kommer ihåg Erland Josephson i Scener ut ett äktenskap, det första man ser är när han beskriver sig själv: en man i sina bästa år, lycklig, lyckligt gift, två barn. Och då vet man, jaha, det här kommer att gå åt helvete. Det är samma med Johan. Han är ung, han är snygg, han är on top of the world. Lite som i Saturday Night Fever, John Travoltas karaktär. Han äger stan. Eller John Voight i Midnight Cowboy. Till den här musiken och de förtexterna. Och American Gigolò förstås, med förtexterna till Blondies Call me. De tre har varit outplånliga för mig som den filmnörd jag är. Sedan var det jättesvårt att få rättigheterna eftersom änkan till Michel Delpech låg på dödsbädden och varken kunde säga bu eller bä. Det hade varit förfärligt att inte ha med den. 



Foto Max Rangner
Pools inledning är som en bekymmersfri och drömsk dans vilket nästan gör ont i kontrast mot coronavardagen. Sedan flyttar filmens Johan in hos Celeste, en avdankad filmstjärna med alkoholproblem och svår åldersångest. Johan låter sig försörjas av henne i utbyte mot sex och följer råd givna av vännen Kurt som nu ligger med Celestes make Jules – en man med ett fetischistiskt förhållande till övervakningskameror.



—David Asavanond som spelar Jules gjorde en skräckfilm som heter Countdown. Där såg jag honom och det kändes som att han hade helt rätt look. Mycket demonisk. Äckelsexig som någon sa.

Ville inte Per Hagman spela själv i filmen?
—Han ville vara med i en liten roll. Och är nu avundsjuk på mig för att jag fick vara kypare i en scen på en restaurang. Men vi har nu också gjort en teveserie i tre avsnitt så där blir det fyrtio minuter till med saker som har blivit bortklippta. Där kanske vi ska få in honom, inklippt.

Hade han några synpunkter? 
—Nej, han ville att vi skulle göra vår egen grej.



Sedan tar Anders en avstickare för att berätta om sitt första möte med Per Hagman i Skövde.

—Då bodde han i en gammal övergiven skola. Vi skulle höras på telefon angående rättigheterna och alla avtal, för sex år sedan ungefär. Per tog mig på en reality tour. ”Här är parkbänken där jag såg min ungdomskärlek för första gången, här bodde jag.” Alla platser. Sedan ringde jag honom två dagar senare. Var är du? Jag är i Monaco. Då har han fått ett jobb av Scandoramas flajttmagazin att han ska skriva recensioner för Michelinguidens hotell, lyxrestauranger och gourmetrestauranger. Han satt på en sådan där Ducasse-restaurang i Monte Carlo och hade champagnelunch och skrev om det. Vilket liv!
Han har väldigt speciell smak. Men han är ingen snobb.


Han har sagt att han ser sig själv som ytlighetens förkämpe.  
—På nittiotalet åt jag lunch med en filmproducent och sa att jag drömde om att filma Per Hagman. ”Per Hagman? Är inte han lite ytlig?” fick jag till svar. ”Nej”, sa jag. ”Han skriver om ytlighet. Men inte på ett ytligt sätt.” Det är intressant. De flesta kulturmänniskor är jävligt ytliga men spelar djupsinniga. Per är djupsinnig och spelar ytlig. Jag hoppas verkligen att fler av hans böcker blir film. Han har levt det här drömlivet men det är klart att det har ett pris. Han tillskriver ytan väldigt mycket och hur viktig den är. Utseendet är viktigt. Per sa någon gång till mig att även när Göran Greider ska förnya sitt pass, inte väljer han någon bild där han är fulast. Det gör ingen, inte ens han.
Per har levt som en riktig bohem. Jag känner väldigt många kulturmänniskor i Stockholm och många är väldigt borgerliga, trots att de har basker och ser väldigt bohemiska ut. Medan Per Hagman är en superbohem på riktigt. Han har aldrig haft ett hem, han har varit ensamstående hela livet. Han var också den flytande, den queera så tidigt, visste inga gränser och hade ingen yrkesidentitet, ingen nationell identitet, har tagit knark utan att bli narkoman, har haft sex med alla kön utan att definiera sin sexuell läggning, haft friheten i att göra vad han ville.

Det känns rätt trist hur journalister vältrar sig i Per Hagmans excentricitet och lägger krut på att beskriva vad det är han beställer på krogen när de möts och vad han dricker. 
—Han är rätt excentrisk. Den mest excentriska jag träffat. Samtidigt är han, såsom de har skrivit i Dagens Nyheter, påfallande trevlig. Och intresserad. Han gillar ju storys. Hos Per handlar det om smak. Han tycker på riktigt om den där gourmetmaten, jag själv har aldrig druckit château margaux.

Inte jag heller. Men förutom yta och lyx handlar hans böcker mycket om klass.
—Per har ett väldigt speciellt öga för klass. Hans föräldrar är inte alls priviligerade, mamma är svensklärarinna och pappa jobbade för Röda Korset. Per växte upp i Afrika, där hans far fick ett jobb. Och då var lilla Per helt plötsligt uppvaktad och serverad, det var afternoon tea, och någon som skulle läsa dikter, eller så var det någon stråkkvartett som spelade. Sedan var det det där att de bara umgicks med diplomatfolk. Många fransmän var det förstås. De skulle åka till rivieran, och då åkte Per till Skövde som inte var lika glamouröst. Det väckte tankar hos honom: hur ser världen ut egentligen?
Och när han väl flyttade hem till Skövde, som den lite fjolliga lilla kulturella tolvåring han var, fick han stryk direkt. Det är väldigt privat för honom egentligen, men det var då hans ungdomskärlek dök upp.

Det är inte alls privat. Han berättar om det precis överallt. 
—Haha, ja, i och för sig, han var inte alls orolig för att berätta alla detaljer för sin mamma om hur det var att ta heroin eller ha analsex.
Jo men ungdomskärleken blev någon slags mentor för honom eftersom hon bodde i Frankrike, och det var hon som visade att det var möjligt. Det står om det i Vänner för livet som är någon slags tvillingsbok till Pool. Därifrån vet man att hon visade vägen för honom vilket gjorde det mycket större än bara vanlig tonårsförälskelse.

Moa Garpendal
I Pool minns Johan sin stora ungdomskärlek Anneli, spelad av The Girl with the Dragon Tattoo-stjärnan Moa Garpendal.
—Moa var perfekt för rollen. Hon var verkligen Anneli. Svenskar har sina aggressioner hämmade, men inte Moa. Hon var väldigt på Niclas, sa åt honom att sluta improvisera: "håll dig till dina jävla repliker". Hon var väldigt rak, för att uttrycka sig milt, vilket jag gillade.

Det finns en dynamik mellan dem som man sällan ser på svensk film. 
—Det gick ju så långt så i scenen när hon slår honom, gör hon det med knytnäven på riktigt. Och det blödde. Då hörde jag mig själv skrika: Fortsätt, fortsätt! Och ljudteknikern säger: bra, nu har vi en riktig smäll, det är så här det låter. Hon menade det inte så klart. Hon var väldigt ledsen för det.
Men innan den där snytingen, hennes blotta blick gjorde att alla liksom backade: yyy ja ska vi ta lunch eller…

Jag såg en intervju med Per, dig och huvudrollsinnehavaren Niclas. Per verkade otroligt förtjust i Niclas Gillis som spelar Johan, hans alterego.
—I boken är det inte beskrivet någonstans hur huvudpersonen ser ut. Förutom att han är lite som Tintin - den som inte gör någonting, som allting kretsar kring. Men då frågade jag Per: men har du någon idé hur Johan ska se ut? Han svarade: "Smalare än mig, snyggare än mig och blondare än mig." Det var faktiskt det han sa. Sedan tänkte jag oj, finns det någon sådan. Jag var livrädd när jag tänkte på vem som skulle kunna spela den rollen.

Till slut fick doldisen Niclas Gillis axla rollen som Johan. Han är mest känd för sin kritikerrosade kortfilm Hold Me Down som gestaltar en dag ur en 19-årig prostituerads liv, vilken Niclas skrev och regisserade i The Bronx. Samtliga roller spelades av kvinnor och män som på riktigt lever det liv som filmen gestaltar. Pool är Niclas första långfilm som huvudrollsinnehavare.

Niclas Gillis
Hur hittade du Niclas?
—Det var när jag såg Jesper Ganslandts film Apan. Vi provfilmade jättemånga som var duktiga. Men i Apan såg jag Niclas, vi tog kontakt med honom, han kom till Sverige från USA och det klaffade.

Vad var största utmaningen under inspelningen av Pool?
—Den största utmaningen är alla filmers utmaning, att det är lika svårt att göra en dålig film som det är att göra en bra film. Ungefär som när jag säger till dig hörrudu, nu ska du göra den bästa fikan i ditt liv eller den bästa semestern. Jobbar jag för hårt för att du ska få den bästa semestern blir det för mycket och det blir ett misslyckande. Man måste hitta en balans, låta det hända.
Det svåraste är att man hela tiden är utsatt för force majeure. Precis som med corona nu. Det svåraste med den här inspelningen var om jag ska vara ärlig att komma ihåg allting. Jag var så rädd i början att jag skulle glömma bort saker. Det är ju till dig som regissör som alla vänder sig med sina frågor.

Ni är en av de få som inte valt att skjuta upp premiären på grund av covid. 
—Jag tror att det fortfarande inte har sjunkit in. Det är bara fullständigt absurt. Vi har jobbat med filmen i flera år. Det handlar inte så mycket om pengar, man vill att folk ska se den. Vi går ändå upp rätt stort, både på Zita och Victoria, och sedan Uppsala, Göteborg, Malmö och sedan tidigare på streaming förstås såsom alla andra gör. Men det är en katastrof. Det är som Per sa: oftast när det går åt helvete, så vet man att man själv har fuckat upp, att man har varit destruktiv, man har varit knäpp, eller elak och dum. Men det existentiella dilemmat kommer som Per sa när man gör allt rätt. Och nu har vi gjort allt rätt, producerat den här filmen och jobbat med den jättelänge, så det känns som en tragedi.
Men jag tänker framåt. Härnäst tänker jag filma Birgitta Stenbergs Spanska trappan. Hon skrev väldigt bra, ungefär som Hemingway. Det är så filmiskt. Det är fantastiska miljöer och karaktärer. Och hon berör samma fråga som Pool gör: hur räddar man någon som inte vill rädda sig själv? Sedan vet jag inte vad mer det finns att filma… 
Har du hört talas om Videohelg?

Nej.
—En till kultgrej. 1994 gavs Claes Holmströms novellsamling Tredje stenen från solen ut. Den svenska slackerlitteraturens stora opus grande. Där finns ett kapitel - Videohelg om sådana där som inte är på Franska rivieran. Som sitter hemma och hyr filmer och inte lämnar tillbaka de här videoboxarna.

Du verkar vara fixerad vid 90-talet. 
—Ja, likt dem som på 70-talet var fixerade vid 50-talet. Videohelg är så fysiskt obehaglig - när man just sitter fast i någon slags passivitet. Inte är ute och reser. Att de gör ingenting. Och författaren bakom Videohelg har försvunnit. Han är som David Sallinger, man kan endast skriva brev till honom, han har en postbox.

Boken Pool utspelar sig under 90-talet medan filmen känns tidlös. Var det meningen? 
—Vi har lagt ner otroligt mycket tid på att ta bort alla tidsmarkörer: bilar, telefoner, kläder. Så det kan vara 90-talet men ändå inte. Jag gillar scenografin i Tim Burtons första Batmanfilm för det är 30-tal samtidigt som det är 2040 vilket är häftigt. Det gillar jag. Så vi skapade vårt eget 90-tal. 

En bakombild från inspelningen av Pool
Om din inre 25-åring såg Pool - vilken tror du reaktionen skulle vara?
—Oj, jag har kanske just gjort den för mitt 25-åriga jag. Jag har alltid varit cineast så jag skulle kanske gilla den. Grejen är att jag var rätt nostalgisk. Besatt av dokumentation. Jag såg den här filmen om Ingmar Bergman – Bilder från lekstugan – av Stig Björkman. Jag började gråta lite, det finns ju kvar, de där hemmafilmerna, min mormor filmade rätt mycket. Att dokumentera är verkligen att följa Jean Luc Godards idé om filmen som "sanningen 24 gånger per sekund”.

Tjugofem år senare, när man googlar dig, får man inte fram särskilt mycket. Ditt cv känns spretigt, men det är ganska sympatiskt att du inte är en sådan... 
—För att citera Per: en skitnödig regissör med kulturellt kapital? Per fann någon slags skitig skönhet i att jag skulle göra Pool. Det tyckte jag var vackert sagt. När jag träffade honom insåg jag att jag inte har någon linje. Jag har alltid avgudat människor som Stanley Kubrick, Karin Boye. Folk som är sparsmakade. Som Per som har skrivit romaner och inte har horat som jag. Det är en välsignelse men lika mycket en förbannelse. Och i mitt fall i min karriär är det mer kvantitet än kvalitet dessvärre. Men Pool är det jag velat göra. Det kommer från mig. Jag ville tolka Per. Och varför ville jag det? Det är dessa mönster. David Bowie har gjort den här låten Always Crashing In The Same Car. Johan flyttar från Skövde till Nice och sedan gör han precis samma sak som hemma. Man tror att om man byter land, korrigerar kön eller gör någon stor revolt så kommer man få ett nytt liv. Men icke. Det är förfärligt vad vi upprepar mönster.

 
Pool har svensk biopremiär den 17 april. 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!