Amanda Pesikan: ”Jag ville inte göra en reklamfilm”

Regissören bakom dokumentären om en Sveriges mest kända körer ställer frågan om det är möjligt att sjunga gospel utan att tro på gud. 

I sin debutfilm Kören - En film om Tensta Gospel Choir åker Amanda Pesikan med Sveriges kanske mest hajpade kör på en resa till Chicago, en av gospelns huvudstäder. Frågor om tro, andlighet och ledarskap kommer upp till ytan och utmanar såväl körens gemenskap som den redan spända relationen mellan körledaren Cedwin Sandanam och medlemmarna. 

Tensta Gospel Choir startade 1996 som en fristad för ungdomar från hem med alkohol och drogmissbruk. Bland tidigare körmedlemmar återfinns artisterna Sabina Ddumba, Janice Kavander, Kristin Amparo, Linda Pira, Elias, Linda Napolés och Zhala. Jag pratar i telefon med Amanda om hur är det möjligt att gospeln har fått en så stark position i det hypersekulariserade landet Sverige, om människans längtan efter det kollektiva i ett individanpassat samhälle och körens stundande tjugofemårsjubileum. 

Hur kom du i kontakt med kören och vad var det som gjorde att du som debutant bestämde dig för att göra en film om den? 
— Det var egentligen en slump. För sex år sedan träffade jag Cedwin Sandanam, dåvarande ledare för TGC-kören, genom våra barn. Vi stod och pratade och han berättade att han var körledare. Jag kände till TGC och hade egentligen den mediabild som nog många förväntar sig av filmen. Att det är många stora artister som kommit ur den - att den har varit en slags plantskola för dem. Vilket är sant, men det är en ganska liten del om man räknar hur många medlemmar kören haft genom åren. 

Ja, för din dokumentär ger en mer komplex bild av kören. 
— När Cedwin berättade om kören hörde jag historier om människor som hade kören som en slags fristad, och att de var en mycket mer brokig skara än vad jag trodde. Jag började med att åka till replokalen och hänga där för att se om fristaden fanns på riktigt, vilket den gjorde. Ganska snart därefter firade Tensta Gospel Choir sitt tjugoårsjubileum vilket syns i början av filmen när de uppträder på operan. I år firar de 25 år i samband med filmens premiär, vilket känns väldigt fint.

Du skildrar kören under en känslosam och smärtsam process. Det är väldigt fascinerande hur mycket förtroende du fick. Hur lyckades du med det?
— Ett förtroende bygger man inte på några månader - man behöver vara där. Jag var hela tiden tydlig med att jag inte ville göra en reklamfilm om TGC. Och det har alla accepterat. Men det förtroendet är inget jag tagit för givet, det var något väldigt stort.

Du väcker väldigt många frågor med din film, kring religion, individualitet och gemenskap. Var det meningen? 
— Ja, jag var nyfiken på att skildra dessa frågor ur olika perspektiv och försöka förhålla mig neutralt. Jag upplever att det finns en rädsla för kristendom och ett stigma kring tro. Den andliga aspekten av att mötas i grupp fascinerar mig, så det var extra spännande. För mig handlar det mycket om att samlas i en kontext där man kan släppa sina masker och roller. Att vara en del i ett större pussel. Av vissa kallas dylika sammanhang gudomliga, av andra andliga eller bara sköna. Egentligen känner alla kanske samma sak men har bara olika ord för det. Många blir rädda av att höra att någonting handlar om någonting som har med tro att göra. Jag undrar varför det är så läskigt. 

Har du fått svar på den frågan?
— Den samhälleliga analysen av det just i Sverige skulle vara att vi är ett sekulariserat land på ett sätt, men mycket av våra kristna värderingar lever ju kvar. Vi har valt att övergå till ett individanpassat samhälle och kanske tappat en andlig kontext, och kanske gör detta gör att vi lider. 

Just kristendom av alla religioner verkar både läskigast och ocoolast om man ska uttrycka det väldigt enkelt. Det blir så påtagligt i din dokumentär när någon säger att gig i kyrkan är tråkiga. Det var minst sagt komiskt i sammanhanget. 
—Verkligen. Men med filmen vill jag inte få någon att börja tro på något de inte vill tro på. Det enda jag önskar är att man ska kunna titta på det utifrån olika perspektiv: jaha, här är en troende människa som vill utöva sin tro genom att sjunga gospel. Jag har ingen agenda alls med filmen, det känns viktigt att säga det. Filmen berör andlighet och tro men den handlar också om gruppdynamik och längtan till det kollektiva och till varandra. Om det är någonting som är den allmängiltiga aspekten av den här filmen så är det längtan till och efter varandra. Att inte behöva prestera som enskild individ och vara ensam i allt, utan äntligen få ingå i ett sammanhang och enas.

Kören - En film om Tensta Gospel Choir har biopremiär den 26 november.