Alice Boman har gjort musikkarriär på sitt olycksaliga kärleksliv. Vi har pratat med henne om kreativitetstriggande filmer, samarbetet med Patrik Berger och om att för första gången vara kär på riktigt.
Jag har läst i en lista någonstans att det bästa knepet för att få människor i grupp att lyssna på en är att prata lågmält. För mig har det aldrig gett utdelning, vilket kanske främst beror på att jag inte har något intressant att säga. Hur som helst kommer jag att tänka på tipset i fråga när jag träffar Alice Boman på Södermalm i Stockholm och slås av att hennes röst är lika lågmäld som när jag hört den i Waiting och Be Mine. Det verkar fungera bättre för henne än för mig.
Vid tillfället är hon förvisso förkyld efter några veckor av turnerande i Europa, vilket antagligen har något med saken att göra, men jag gillar tanken av att sitta på ett café och viska med Alice Boman. Jag frågar hur hon trivs med turnélivet.
— I och med att jag inte är så stor har jag aldrig behövt vara ute på någon jätteturné. När det bara är två veckor kan man ta allt det här med att man sitter mycket i en buss och inte hinner röra på sig så mycket. Jag tycker att det är jättemysigt, det är kul att få spela och vi är ett så kul gäng.
Vad gör du med extratiden i turnébussen? Den romantiska bilden är väl att man sitter och tittar ut genom fönstret och skriver.
— Jag har inte skrivit en enda låt nu, jag har lyssnat mycket på radiodokumentärer — P3 Historia och Bildningspodden — och stickat. Det är skönt när man är på ett ställe och sitter och inte har något annat att göra. Det är lättare att fokusera då.
Vad är mest utmanande just nu?
— Att bara försöka vara i stunden och njuta av det här. Man börjar tänka på vad man ska göra härnäst. Det kommer att bli en utmaning när jag ska börja skriva igen, och det vill jag egentligen göra så fort som möjligt, men det har inte riktigt funnits tid. Det kanske blir nu i mars.
Är du luststyrd i ditt skrivande?
— Ja, men jag har börjat hitta sätt att trigga igång det, för mig funkar det med mycket läsning. Framför allt när jag läser skönlitterärt på engelska. Filmer brukar trigga mest, mer än musik, så det är ju inga jobbiga saker. Jag känner att jag måste skriva efter jag sett en film. Inte just om det som filmen handlat om, men man börjar känna massor och hamnar i någon förkänsla. Det är nog därför jag kollar på mycket film.
Vad kollar du på?
— Det mesta. Inget läskigt, mer långsamma och eftertänksamma filmer. Det är i alla fall de som triggar mest, men jag kan njuta av andra filmer också. Vackra, stilla filmer.
Vilket filmsoundtrack önskar du att du var med på?
— Har du sett Porträtt av en kvinna i brand? Jag blev helt golvad av den. Helt fantastisk. Men där hade nog min musik förstört. Det finns en regissör som heter Mike Mills, det är han som har gjort Beginners och 20th Century Women. Jag tycker att de filmerna är så jävla bra, och han håller på med en ny film nu. Den!
Jag hittade en intervju med dig som gjordes 2014 för Nöjesguiden. Då sa du att du ville bli bättre på att inte bara skriva självbiografiskt. Har det blivit något av det?
— Oj, det vet jag inte riktigt. Kanske ibland. Det börjar med något jag själv varit med om, och sedan istället för att beskriva en specifik händelse vill jag sätta fingret på en stämning och en känsla. Då kanske inte allt blir sådant jag själv varit med om eller känt. Vissa låtar utgår bara från mig, men jag tror att jag kanske förstärker känslan genom att plocka in annat.
Har du skrivit något åt andra?
— Nej, men det skulle vara kul att testa. Bara se vad som hade hänt. Det har jag ju tänkt, eftersom jag är så filmintresserad, att det hade varit kul att specialskriva till filmer.
Hur går det till när du skriver låtar?
— Jag brukar sitta och skriva väldigt mycket text, jag hamnar i ett flow och skriver och skriver. Sedan kanske jag hittar grejer i det, vissa rader, som jag tycker är bra. Utifrån det kan jag bli inspirerad igen och skriva klart. Det är sällan jag sätter mig ner och skriver en låt upp och ner. Sedan händer det att jag sitter och spelar piano och kanske tar någon rad från det jag skrivit, och då kan det gå ganska fort.
När Alice Bomans första EP Skisser släpptes 2013 fängslades många av de vackra, melankoliska spåren, och än fler anslöt sig när det blev känt att hela skivan var hemmasnickrad. Numera är Alice Boman internationellt erkänd, och jag är nyfiken på vad den framgången gör med ett tidigare privat skapande.
— Framför allt tror jag att det som påverkat är att man vet att någon kommer lyssna. Det är liksom en annan grej. Från början när jag skrev var det verkligen bara till mig själv, men jag försöker gå in i mig själv och känna att det fortfarande är det. Det är då det blir bra. Men det är klart att det var fler som tyckte till den här gången, jag har fått lära mig att lyssna på mig själv och min magkänsla.
— Till albumet har jag också suttit hemma mycket och skrivit själv. Tom har varit med på några låtar, och det är klart att det påverkar. Det hade ju inte varit den här skivan utan Tom Malmros och Patrik Berger. De har varit med mest, Tom framför allt i skrivandet. Det är härligt att kunna bolla med någon, det kan göra att saker går lite snabbare och att man blir mer pepp för att man upptäcker att den andra gillar det. Det har varit skönt, och blir lite mindre press på en själv, även om det är mitt namn som står på det.
Patrik Berger har producerat Alice Bomans debutalbum Dream On tillsammans med henne och Tom Malmros.
— Det har varit så jäkla kul. Jag var lite…inte nervös, men han är ju en hitmakare och har jobbat med popartister. Man undrade ju vad han tänkte och ville göra, i och med att han ville jobba med mig också. Han var väldigt tydlig med att han inte ville ändra mitt sound, han gick igång på att det var någonting annorlunda. Det kändes som att vi verkligen gick igång på samma grejer.
— Det tillförde jättemycket till musiken. Han är grym på så mycket, dels att producera, men han spelade också när vi satt och jammade på låtarna. Jag kände mig trygg med honom, och det känns väldigt viktigt. Våga testa grejer fastän någon annan är där. Det som annars är skönt med att vara själv är att man inte kan skämma ut sig, men jag behövde inte vara orolig för det med honom.
Bortsett från Patrik Bergers närvaro påminner Dream On mycket om Alice Bomans tidigare verk. Det är vemodiga melodier och texterna präglas av olycklig kärlek, längtan och ånger. Det är så gott som raka motsatsen till hennes privatliv just nu, eftersom hon äntligen blivit kär på riktigt.
— Det är helt fantastiskt. Jag har ju inte haft så mycket tur i kärlek, det hör man kanske i min musik. Det är så häftigt med besvarad kärlek, det känns verkligen på riktigt. Men det är ju läskigt också, det är så starkt och stort.
Jag lyssnade på Who Knows där du sjunger ”I am scared of dying but most of all I am scared of living never knowing love”.
— Det är just det här att jag träffat snubbar men att det aldrig känts som att man kommit någon riktigt på djupet. Det har inte varit den här riktiga kärleken, och det vill väl alla ha. Jag har gått omkring i flera år och längtat efter det, och det är ju en stor rädsla; tänk så får jag aldrig uppleva det.
— Jag skrev den för två år sedan. Det är häftigt hur livet förändras, då kände jag verkligen så. Men det är ju så mycket man kan vara rädd för, och jag är en oroligt lagd person. Det är lätt att gå upp i sådant, det var verkligen en rädsla jag hade. Jag har tidigare känt mig väldigt kär, framför allt olyckligt kär, men mycket blir överdrivet. Nu när jag är kär på riktigt inser jag att det där var något annat.
Vad är du rädd för?
— Att vi ska dö, att allt är så skört, att saker kan ändras fort. Det kan jag få panikkänslor av. Men det kan också få en att verkligen vilja vara i stunden och uppskatta det man har, så jag tänker ofta på att det kan vara en styrka också — att vara lite känslig och orolig. Allting känns väldigt starkt då och man blir bra på att uppskatta det lilla. Det låter klyschigt, men jag är glad över att vara en sådan person. Det kan vara jobbigt, men det finns mycket vackert.
Alice Bomans debutalbum Dream On finns ute nu. Den 4 och 5 april spelar hon förhoppningsvis på Dramaten.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2020.
