Acceptans i kärlekens namn

I Mörkret inuti och fukten låter poeten och manusförfattaren Arazo Arif läsaren möta destruktiviteten i relationer och människorna som berörs av den. Hon beskriver drabbande den smärta den vållar samt vad som händer när inget ljus återstår.

I brist på öppna fik en söndagskväll i februari ses jag och Arazo Arif på Coop i Västberga. Bordet är upplyst av skarpa ljusrör och vi dricker te. Vi inleder samtalet om hennes nattbussresa från Göteborg, hennes podd Looney Talks, och det faktum att hennes debutbok finns ute nu.
– Det är en annan sak att alla texter nu finns samlade i en fysisk bok. Det har varit en lång process, som också gör en van vid tanken på att boken kommer släppas. Det kändes enormt när vi skrev kontrakt, och jag har varit jätteglad nu när vi precis släppt den, men däremellan har det varit ganska vanligt. 

Samtalet kommer snabbt in på de stora teman poesiboken berör. Arazo berättar att hon har haft stora förhoppningar om att boken ska fördjupa en slags förståelse för våld i nära relationer, men att en farhåga också är att den ska läsas för bokstavligt.
– Vi lever i ett samhälle där alla uttryck för kultur som vi konsumerar påverkar vår världsbild. Film och TV till exempel lär oss vad som är romantik, kärlek och våld. Det finns en hel del hantverksrelaterade aspekter av skapande som innebär begränsningar, en film eller roman behöver ett tydligt narrativ, en dramatisk båge, det ska gärna vara enkelt att begripa. Delvis därför är det ofta endast grövre uttryck för våld som presenteras som just våld. De mer subtila uttrycken för våld är svårare att gestalta och svårare att förstå. Och vi vill gärna förstå våra karaktärer, varför de gör som de gör. Subtilt förtryck i nära relationer presenteras sällan som våld, snarare som uttryck för passion eller dramatik. Jag hoppas med min bok att synliggöra det subtila våldet som en kan bli utsatt för, mer eller mindre ”frivilligt”. Men boken är i slutändan ett litterärt, konstnärligt arbete, vilket måste understrykas. Det blir lätt så att man fokuserar på de sociala teman som förekommer i konstnärliga verk, men skapandet förutsätter vissa förenklingar, att man vill ha en riktning, en helhet. Det finns därför vissa risker med att skapa verk som kretsar kring så känsliga teman – till exempel att verket tolkas som ett fulländat påstående, att berättelsen utgör en fullkomlig sanning.

Boken utgår från två olika berättelser som sedan sammanfogats till en, den ena om en liten flicka i en familj, den andra om en äldre i en destruktiv relation. Hur har du tänkt? 
– Jag satte ihop dem för cirka två år sedan när jag insåg att det fanns en gemensam nämnare i kärleken och våldet. Det känns ändå viktigt att påpeka att det var två olika berättelser från början, och att intentionen inte varit att skriva fram något slags orsak-verkan-samband. Jag har varit rädd för den kronologin. Det hade sina för- och nackdelar att slå ihop dem. 

Vad skulle vara nackdelen av att läsa den som en orsak-verkan?
– Det är så vanligt att man hamnar i psykologiseringar av destruktivitet. Det finns ju rimliga anledningar till det, men det kan också vara förenklande. Jag vill inte göra anspråk på en sådan kurva som att den är hela och enda sanningen. Däremot finns det otroligt mycket forskning som pekar på ett sådant orsak-verkan samband - mellan våldsutsatthet och våldsbenägenhet, eller våldsutsatthet och fortsatta mönster av våldspräglade relationer.

"Därför tror jag att många har svårt att just erkänna våldets existens, för i nuläget innebär det förväntningar på att man ska fördöma och kapa banden till den som begått våldsbrott."

Våldet är tydligt förekommande i hela boken, fysiskt, men som ofta kanske främst psykiskt. Arazo förklarar att hon funderade på vart hon ville att boken skulle ta vägen när de två projekten giftes samman till ett.
– Jag tänkte att det kändes ”kul”, trots att det låter lite absurt, att låta den gå en mörk väg. Jag är väldigt fascinerad av döden och våld, av sådant som är mörkt, äckligt och hemskt. Jag tänkte: om det inte finns något ljus i den här berättelsen, hur vill jag då att den ska sluta? Döden och förruttnelsen blev det enda möjliga slutet. Därefter kan en ny början ta vid. 

Frågan om huruvida kärlek eller våld kan finnas utan varandra blir logisk utifrån de ämnen dikterna berör. Vad tror du?
– Jag tror absolut att de kan finnas utan varandra, men jag tror att det är mycket vanligare än vi tror, att kärlek innehåller uttryck för våld. Eller i alla fall det vi kallar kärlek. Jag har varit engagerad i kvinnojoursrörelsen och tagit del av många berättelser om våld i nära relationer, såväl våldsutsatta som våldsutövare ursäktar våldet med hänvisning till stark kärlek. Jag tänker att det snarare handlar om att det vi kallar för kärlek ofta innehåller inslag av våld och att det därmed kanske inte är kärlek, egentligen. I sin bok All about love skriver Bell Hooks att där det finns våld, där kan det inte finnas kärlek. Per definition är våld och kärlek oförenliga.  Det är inte hur kärlek ska kännas eller erfaras; som destruktivt, manipulativt, kontrollerande eller våldsamt. Men tyvärr har många lärt sig att kärlek praktiseras så. 

Arazo kommer in på hur svårt det är för individer att ta sig ur destruktiva mönster och relationer. Hon säger att i princip vem som helst kan hamna i en destruktiv relation och att det är därför man pratar om det som kallas för normaliseringsprocess.
– Ofta kan våld ta sig subtila former, och alla våldshandlingar är kanske inte alltid fullt medvetet begångna. Man måste komma ihåg att människor som utövar våld också bara är människor, och inte enbart groteska monster eller avvikande, ovanliga typer.

Hur bör människor gå till väga för att ändå ta sig ur sådan destruktivitet?
– Om man är i en relation där man upplever att man oftare är rädd än trygg, ledsen än glad, eller att det ofta känns att man gjort fel fastän man inte förstår varför är det kanske bra om man tar kontakt med en kvinnojour eller dylikt. Det finns en hemsida som heter varningstecken.nu där man kan läsa mer. Jag tror exempelvis inte att all manipulation alltid sker medvetet, apropå vad man får med sig från barndomen. Såväl manipulatörer som manipulerade, våldsutsatta som våldsutövare, kan ha normaliserat manipulation och våld som medel för att få det de vill ha, oavsett vad begäret gäller. En person, ett jobb, en sak… 

Arazo berättar att hon efter mångårigt arbete med dessa frågor, såväl litterärt som socialt och praktiskt, har gjort en resa i hur hon förhåller sig till våld och förövare. Hon tar upp metoo-rörelsen som det hon menar är ett jätteoffentligt exempel på hur vi kan se att det till en början orsakade mycket upprörda känslor och tydlig vilja till handling, men hur dessa känslor inte nödvändigtvis ledde till någonting konstruktivt, utan snarare genom tydligt vi mot dem-tänk förstärker en viss polarisering. 
– Där jag tidigare har varit väldigt arg, jag är såklart fortfarande arg, men tidigare har fördömande och ilska varit väldigt starka drivkrafter, känner jag nu att det inte riktigt fungerar att bara vara arg. En viss aggressiv approach kan vara kontraproduktiv i längden. Jag tycker också att vi kan se det efter den backlash metoo fick; det är ingen som vill veta att deras bror, pappa eller pojkvän är våldsam. Man kan inte relatera till en sådan bild av någon man älskar, oftast inte den som blir utsatt heller. Jag tror att vi måste ta ett steg ifrån denna typ av demonisering. Den blockerar oss från att ta itu med problemet. Erkännande kräver så klart alltid ett ansvar, inte bara av förövaren utan även av människor runt omkring den. Därför tror jag att många har svårt att just erkänna våldets existens, för i nuläget innebär det förväntningar på att man ska fördöma och kapa banden med den som begått våldsbrott.

Det är tydligt att Arazo har tänkt mycket på detta. Hon fortsätter och berättar om filosofen Hannah Arendt som har skrivit mycket om det här med våld och ansvar, men i hennes fall utifrån Förintelsen.
– Hon resonerar ungefär såhär: Utan ansvar, ingen skuld. Utan skuld, inget brott. Utan brott, inget offer. För överlevare är det här en enorm fråga, som påverkar möjlighet till läkning. Det kan så klart göra ont att se sin förövare omfamnad av gemensamma vänner, skyddad från konsekvenser, medan den som blivit utsatt förlorar sina sociala nätverk delvis eftersom förövaren fortsatt ingår där. Men vad skulle hända om vi kunde ha två tankar i huvudet samtidigt? Om vi kan erkänna – okej, den här kompisen till mig har gjort något fruktansvärt, men jag älskar honom/henom ändå, trots allt. Hur kan jag hjälpa honom/henom att bryta det här våldsamma beteendemönstret? Jag tänker mycket på hur det skulle kunna se ut, om vi kunde erkänna folks misstag och fokusera på läkning. Någon som äger skulden för det den gjort behöver inte helt och hållet diskrediteras. Missbruk är en tacksam jämförelse – för att se ska bli friska krävs en stark omgivning som stöttar och accepterar. Jag tror att även personer som utövar våld kanske behöver bli bemötta med kärlek. Men sen är det så klart så att vissa helt enkelt har väldigt allvarliga problembeteenden eller våldsbenägenhet, som kräver professionella insatser. Som anhörig kan man behöva polisanmäla eller anmäla till sjukvården. Min poäng rör egentligen vikten av att se saker för vad de är och försöka hantera dem därefter.
 

I samband med boksläppet lanserades även NAND x Arazo Arif, en limited edition t-shirtkollektion i bokens röda signaturfärg. All vinst från försäljningen går oavkortat till föreningen Storasyster i stöd av kampen mot våld i nära relationer/sexuellt våld.