Efter invasionen av Ukraina har tusentals ryssar – oppositionella, värnpliktiga och HBTQ-personer – bosatt sig i Tbilisi, vilket ökat spänningarna i det georgiska samhället. Alexandra Andersson rapporterar från en stad som går i gult och blått.
Vid världens ände kan alla vara roliga. Evenemanget heter “English StandUp Open Mic” och äger rum i Tbilisi.
Det är på sådana här platser man kan hamna som turist i en stad där givna sammanhang saknas en. Från min stol på World’s End Bar hör jag en amerikan presentera sin vän för ett annat sällskap.
– She’s from THE REAL Georgia, säger hon med släpig sydstatsdialekt.
På scen hälsar en georgisk man alla välkomna till kvällens standup. Själv öppnar han med ett skämt om sin kukstorlek och följer därefter upp med klassisk ”grov humor”-jargong, vilket får mig att undra ifall det finns en global killkurs i humor som jag ännu inte känner till. En rysk kvinna tar över mikrofonen och berättar att hon numera lever sitt liv i Tbilisi.
– We have a challenge going on in Russia. It’s called the VPN challenge. You can not use your Facebook, Instagram, shit like that… But you know what I like about VPN? Everybody uses it. Even the Russian army. Thanks to VPN, Putin thinks that Russia finally made it all the way to Germany again.
Spridda skratt i lokalen. Av elva komiker är fem från Ryssland. Samtliga har lämnat sitt hemland efter den 24 februari förra året. En skämtar om att hans bankkonto har blockerats, en annan om hur Tbilisis mäklare gör allt i sin makt för att hindra honom från att hyra en lägenhet. En tredje kan inte sluta be om ursäkt.
– I’m sorry for everything, säger komikern, innan hon går ut från lokalen.
Den georgiska konferenciern återvänder till scenen för att ropa i mikrofonen.
– No. Don’t go! You’re amazing. You and your people just killed half of my family!
På väg hem från världens ände stannar jag för att köpa khachapuri, Georgiens mest kända bröd. Halvvägs upp för en vindlande kullerstensgata dras jag mot min vilja in i ett samtal med en uppenbart packad man. Han säger att han har tagit bilen hit från ryska Krasnodar och att det bara är en myt att gränsen över bergen skulle vara stängd.
– I alla fall inte för mig som är medelålders och har pengar.
Jag förstår att han jämför sig själv med Rysslands unga män. De i värnpliktig ålder. När Putin i september tog beslut om partiell mobilisering utbröt panik bland dem som riskerade att kallas in i ett krig de inte ville vara en del av. Det är svårt att veta exakt hur många som lämnade landet under dagarna som följde, men enligt oberoende rysk media ska det ha rört sig om drygt 260 000 personer – där en majoritet tog sig till Georgien, Kazakstan och Mongoliet.
Innan min ostfyllda khachapuri hinner bli klar frågar den ryska mannen hur det kommer sig att jag pratar hans språk. Plötsligt märker jag hur jag drar mig för att säga att det är för att min mamma har vuxit upp i Ukraina under Sovjetunionen.
Morgonen därpå tar jag linbanan upp till Mtatsmindaberget som sträcker sig längs med staden. På en parkbänk läser jag den tysk-georgiska författaren Nino Haratischwilis nya roman Bristen på ljus.
“Tbilisi är inte en stad med stearinljus och fotogenlampor längre, inte en stad med knivhuggningar och Kalasjnikovs, inte en stad med utegångsförbud och iskalla lägenheter och meningslöst tagna liv. Nu är staden »hipp«, nu vill alla dit, för att det finns galna klubbar och en levande konstscen, en plats där västmänniskor kan släcka sin törst efter det »autentiska«.”
Tbilisi våren 2023 är även en plats som går i gult och blått. Överallt syns inte bara den ukrainska flaggans färger, men också EU:s cirkel med stjärnor. Samtidigt uppmanar graffitin på väggarna ryssar att dra åt helvete.
I podden Ukrainian Spaces berättar journalisten och medborgarrättsaktivisten Nodar Rukhadze hur mycket georgier älskar Ukraina, och att det finns ett väldigt speciellt band nationerna emellan. Som ett exempel tar han upp kriget 2008, när ryska trupper invaderade för att sedan dess ockupera tjugo procent av landet.
– Vi känner till känslan av krigsfält och orättvisa. Och vi vet också vad rysk imperialism och terrorism står för.
Tillbaka i stadslivet hittar jag till restaurangen Keto & Kote, som enligt en vän antagligen är det bästa stället för georgisk mat. På en uteservering med utsikt över både innergård och horisont, beställer jag grönsaksröran pkhali och auberginerullar med valnötter. När jag efteråt promenerar längs med huvudgatan Rustaveli Avenue bestämmer jag mig för att göra ett besök på Nationalmuseum. Där dröjer jag mig kvar på utställningen om den sovjetiska ockupation mellan 1921 och 1991.
Några hundra meter bort går jag förbi parlamentet som i sin stillsamma eftermiddagsdvala inte bär några som helst spår av de stora demonstrationerna från tidigare i år, då tusentals invånare protesterade mot förslaget om två ryskinfluerade lagar som kritiker menade skulle inskränka yttrandefriheten. Efter två nätter av våldsamma sammandrabbningar backade däremot regeringen från förslaget.
Inte långt därifrån, på Dadi Wine Bar precis vid Frihetstorget, träffar jag min vän Felix som är en brittisk journalist jag lärde känna i Moskva. Eftersom Georgien är känt för sin 8 000 år gamla vintradition litar jag på att vilket glas jag än beställer kommer att smaka bra, och det gör det.
Under kvällen berättar Felix om sin vän Evan Gershkovich – den 31-årige journalisten från Wall Street Journal som i mars greps av rysk säkerhetstjänst under en reportageresa till Jekaterinburg. Evan Gershkovich är den första amerikanen sedan kalla kriget som anklagas för spioneri i Ryssland, och riskerar idag ett tjugo år långt fängelsestraff. Enligt Felix var hans egen plan att återvända till Moskva för att fortsätta bevaka landet inifrån, men nu stannar han i Tbilisi på obestämd tid.
– Att vara utländsk journalist i Ryssland känns plötsligt alldeles för farligt.
Under min sista dag bestämmer jag träff med den ryska skribenten och aktivisten Maria Łacińska, som har varit en del av oppositionen sedan protesterna mot Putin i början av 10-talet. Själv lyssnar jag på hennes queerpod Naraspashku, och prenumererar även på Telegram-kanalen ”Lesbiska lobbyn”. På fiket Coffee Place i området Sololaki berättar hon att många oppositionella, kulturprofiler och HBTQ-personer kom till Tbilisi efter Rysslands invasion av Ukraina förra året.
– Så nu är vi här. Inte för att de är glada över det, men vi blir i alla fall inte bortjagade. Och jämfört med i Ryssland känner jag mig dessutom lugnare. Jag har faktiskt aldrig stött på varken homofobi eller russofobi i Tbilisi.
Enligt Maria Łacińska är det många som tillsammans med henne ser den georgiska huvudstaden som något av en väntplats. En del tvingas återvända till Ryssland när pengarna tar slut, andra söker sig vidare till länder som kan tänkas ta emot dem. Själv hoppas hon på att få politisk asyl i Polen.
Dessutom understryker hon vikten av att ryska medborgare som befinner sig utomlands fortsätter att sprida information om kriget.
– För till skillnad från i Ryssland riskerar vi inte att bli straffade. Människor där hemma lyssnar på oss med hjälp av VPN, och jag får hela tiden meddelanden från tacksamma följare. Det är så viktigt att de får känna att de inte är ensamma om att hata kriget.
Läs även: Krogrecension – Tbilisis Hörna.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2023.
