48 timmar Kampala

Alexandra Andersson hann precis skicka in ett referat av två dygn i Ugandas huvudstad innan färden bar vidare till en musikfestival i bergen.

Det var verkligen inte min mening, men nu blev det så att jag skriver den här texten i all hast. Om ett par timmar måste jag iväg för att hinna med bussen som ska ta oss till en festival bland bergen i södra Uganda, och kommer därför inte vara nåbar förrän efter utsatt deadline. Eftersom jag är en ansvarsfull person (anställ mig) hade jag självklart planerat in tid för att i lugn och ro kunna leverera en noga genomarbetad text. Något jag däremot har lärt mig sedan jag kom hit till Kampala är att det aldrig går att lita på nästa ögonblick. Vad som helst kan hända när som helst. Du kan träffa vem som helst var som helst och det är bara att hänga med. 

“Ett ordnat kaos.” Så beskriver min värd Arafat staden han bott i under hela sitt liv när jag 48 timmar tidigare checkar in på mitt guesthouse, en villa belägen på en av de många kullar som utgör Ugandas huvudstad Kampala. 

Jag känner mig genast mycket välkommen. Arafat berättar att vad som än händer kan jag inte vara värre än husets första gäst, den japanska guldgrävaren som blivit dödssjuk under en resa till djungeln. Ambassaden hade dumpat honom på dörrmattan för Arafat att ta hand om under en månads tid.
– Jag var tvungen att titta till honom en gång i timmen, med förhoppningen om att han inte skulle ha hunnit dö, berättar han inlevelsefullt. Men överlevde gjorde guldgrävaren, och mådde bättre än någonsin inför hemresan till Japan. Kampala gör något med människor.

Eftersom jag bor bara fem minuter från shoppingcentret Acacia Mall – ett turistnav omgärdat av flera populära restauranger och barer – promenerar jag nerför kullen och vidare till tacostället Que Pasa. Solen har gått ner och jag är hungrig. Jag tvingas googla på skillnaden mellan fajitas, burrito, enchilada, quesadillas, och fastnar för det sistnämnda. Vid bordet bredvid sitter Julie tillsammans med sina vänner. Jämfört med Stockholm (där du riskerar att bli lynchad om du någon gång skulle råka möta någon främlings blick på tuben), visar det sig vara betydligt enklare att lära känna nya personer i Kampala. Julie har precis besökt sportstaden Jinja och åkt flotte längst med Nilen.
– Du kommer definitivt att ramla i men antagligen inte drunkna, säger hon och lovar mig att det är något hon aldrig kommer göra om. Som den kicksökande idiot jag är skriver jag genast upp denna aktivitet på min mentala att göra-lista. 

Efter en stund ansluter min vän Otto. Tanken är väl att vi ska göra en kortdokumentär från Uganda men vi vet ännu inte om vad. Ottos senaste idé är att jag ska filma när han försöker ta körkort i Kampala, en miljonstad med något av en dödstrafik. Helst av allt säger han att han vill göra något i ”Filip och Fredrik”-anda. Jag låtsas hålla med om att det är en ”jätterolig idé” och undrar i mitt stilla sinne varför jag valt att jobba tillsammans med en kille. 

Eftersom jag är en tant som avskyr bullriga miljöer och dålig akustik vill jag dra vidare när DJ:n börjar spela på Que Pasa. Otto är på dåligt humör och får för sig att det enda som kan göra honom glad igen är bowling. Perfekt. Precis av den här anledningen som jag reste till Uganda. En googling senare sitter vi i en Uber på väg till Alleygators bowling, men när vi väl kommer dit får vi besked att sporten inte utövats i landet sedan flera år. På samma adress ligger istället Casino Simba. Otto spelar snabbt bort 20 000 Ugandan shillings (en femtiolapp) och jag är inte sen med att haka på. Jag inser plötsligt att jag ju alltid drömt om att spela på en Fruit game slot machine och har nu äntligen chansen. Det är tråkigare än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig. På cirka 47 sekunder spelar jag bort 20 000 shillings och vinner 500, vilket motsvarar ungefär 1,31 kronor. Trots allt är jag pirrig när jag stegar fram till disken för att hämta min vinst. – We won, we won, skanderar Otto med segervissa knytnävar när jag stolt sträcker fram min check. 
– 500 shillings! It’s a lot right? 

Männen på andra sidan betraktar oss med medlidande i blicken. 

Efteråt tar vi var sin Boda Boda, motorcykeltaxin som snart ska komma att bli mitt favorittransportmedel i livet. Sedan en tid tillbaka kan du enkelt beställa via appen Safeboda där du även får låna hjälm. Jag susar fram genom natten (tyvärr utan vinden i håret) medan jag lyssnar på House of the rising sun, en sann klassiker som passar i alla lägen. Nu är jag lycklig igen. Vi kommer fram till klubben Wild Coffee på 7th street. Jag beställer ölsorten Nile och hoppar runt en stund på dansgolvet. En trappa upp spelar flera olika DJ:s som alla tillhör det separatistiska musikkollektivet Femme Electronic. Otto har hemlängtan och ber dem spela Chiquitita med ABBA men får nej. Vi pratar med den ena halvan av ett DJ-tvillingpar från Etiopien, Houdini och Hibotep, och bestämmer oss för att göra en dokumentär om dem. Förlåt Filip och Fredrik, men det blir inte i er anda. 

Några timmar senare är vi tillbaka på Acacia Mall för att hitta något gott att äta. Otto ska just beställa en Safeboda när två killar på en moped bränner förbi och rycker telefonen ur hans hand. Trots fotbollsträningarna på högstadiet har han ingen chans att hinna ikapp, istället åker en annan förare efter för att jaga ifatt dem. Under tiden beställer jag en Rolex, Ugandas vanligaste snabbmat, från ett stånd i närheten och betraktar haveriet samtidigt som jag tuggar på min rulle av omelett och grönsaker invirade i chapatibröd. Sedan åker jag hem.

Dagen därpå är Otto på polisstationen men eftersom jag har bättre saker för mig än att anmäla en stulen mobil åker jag till restaurangen Peace i närheten av marknaden Nakasero (på grund av min rådande skörhet väljer jag att göra ett besök på den senare någon annan gång). Den ugandiska maten är precis vad jag behöver: sötpotatis, matoke (kokbananer), groundnutsås, ris, bönor och perfekt mogen avokado till. 

På kvällen är det filmfestivalen Nglabi Shorts tredje och sista dag och jag åker en 45 minuter lång Boda Boda-tur i solnedgången (nu är jag lycklig igen) till parken Maisha Gardens. Till skillnad från Kampalas intensiva myller hittar jag här äntligen min söndagsstund. Min favorit bland filmerna är den kongolesiska filmen Zombies (sök på ”Baloji - ZOMBIES (official Short film” på Youtube så förstår ni vad jag menar).

På måndagen åker jag och Otto hem till tvillingarna Houdini och Hibotep. De bor i ett jättestort hus tillsammans med vänner och bebis och annat löst folk. Houdini har packat inför en helg i bergen i närheten av Lake Bunyonyi där det anordnas en festival med namnet ”Ugandance”. Hörde ni. Ugandance. Vi är alla överens om att det är det värsta försök till ordlek vi hört, men själva resan låter ändå rolig. Under loppet av 30 sekunder övertalas tvillingsystern Hipotep att också hänga med och hon börjar frenetiskt packa för några dagars tältande. Jag och Otto inser att vi och kameran inte heller kan stanna hemma.
– Säg att ni ska åka med Nirvana crew, skriver Houdini när hon ger oss direktioner inför morgondagens bussresa. 

Så nu sitter jag här, 48 timmar i Kampala senare, utmattad och trött, glad och förväntansfull, stressad och orolig över att inte ha fått med allt jag behöver varken till min packning eller den här texten. Men det är så det är här. Ett ordnat jävla kaos.