24h Paris

15:04 15 Sep 2016

Starka käklinjer, magiska degknyten, hårdrocksabsint och romantiskt skimmer. Varsågod och följ med på Karin Londrés Parisdygn.

Det är idiotiskt att tro att man kan lära känna Herrljunga på 24 timmar. Vill du veta vad som är ännu mer idiotiskt? Att tro att man kan lära känna Paris på 24 timmar. Ändå är det exakt vad jag fått för mig att göra. När jag vaknar i min lilla, relativt sunkiga (chefen sa “skaffa ett boende som du precis inte får loppor av” och chefens ord är förstås lag) Airbnb-lägenhet alldeles runt hörnet från Canal Saint Martin vet jag att jag har ett tufft arbete framför mig.

Under min livstid (än så länge en relativt kort sådan) har jag, precis som alla andra, populärkulturellt tvångsmatats med Parisreferenser. Det gör att det är svårt att se staden utan klyschiga glasögon på och jag tror att huruvida man trivs eller ej beror på om man bestämmer sig för att ställa sig positiv eller frågande till de glasögonen. Åtminstone som turist på kortvisit. Jag bestämmer mig för att kasta mig över "Bilden Av Paris" och sluka den med hull och hår. Vinglaset är halvfullt, mina vänner!

Jag börjar där man alltid bör börja i en semi-ny stad: Jag strövar planlöst! Efter ett par minuter hamnar jag på Le Comptoir General – en hyfsat märklig blandning av museum, bar och vintageaffär där jag dricker kaffe och funderar på om det kanske är dags att inhandla ett cigarettetui innan jag påminns om hur jävla dumt det är med cigarettetuier. Uppenbarligen har Paris redan nu påverkat mitt omdöme. När jag vandrar vidare över Republique med siktet inställt på Marais känner jag mig som Carrie Bradshaw. Min kille är visserligen inte en rysk konstnär (puh!), men jag är alldeles ensam och ordentligt exalterad i Paris. En stund senare sitter jag på en uteservering, dricker rödvin och käkar ostar när – och jag lovar och svär att det här är sant – en hund vid bordet bredvid stirrar uppmanande på mig. You can’t make this shit up. Om man inte är manusförfattare för Sex & the City, förstås.

Sa jag att jag hängivit mig åt klyschan Paris? Såhär spenderar jag resten av dagen: sniglar och vitt vin på nåt ställe, rödvin, otroligt många cigaretter och bokläsning på ett par andra, promenader runt Notre Dame och bort till Louvren och hela den grejen. Jag är på väg bort till Palais De Tokyo men vänder om och styr istället stegen till Jardin Des Plantes där jag som i ett skimmer traskar runt i trädgårdarna och svänger in på museet. Trots att jag är notoriskt värdelös på att vara ensam är det här den bästa dagen jag haft på hur länge som helst. Det är varmt men inte för varmt, alla är trevliga och åtminstone varannan människa har a jawline that deserves its own Calvin Klein ad. Det sista är en formulering jag läste i en i-D-tidning kanske 2009 och som jag sparat i mitt huvud för att plocka fram när den verkligen behövs. Den stunden är uppenbarligen här.

Det börjar närma sig middag och jag har fått höra om Ravioli Nord-est Chine, ett sådant ställe som människor älskar att beskriva som ett “hål i väggen” och som enligt min vän serverar dumplings som är “typ det godaste jag ätit.” Väl där inser jag att det är tokfullt. Restaurangen har kanske fyra bord och kön ringlar sig genom den minimala lokalen, ut på gatan. Men jag har världens bästa dag och tänker då rakt inte bli nedslagen. Jag ställer mig i take away-kön och försöker sedan kommunicera att jag skulle vilja ha tio dumplings, sallad på potatis och dito på alger genom att halvtydligt peka på den kinesisk/franska menyn. Trots att kvinnan i kassan fnissar våldsamt åt mina kommunikationsförsök, känner jag att beställningen gått bra. Efter en liten stund får jag en påse med lådor i handen, och glad i hågen traskar jag, via ett ölhandlingsstopp på en mataffär, tillbaka till Canal Saint Martin. Där ska jag nu i ensamhet äta min middag, bland tusentals jämnåriga som ägnar sig åt något mycket mer passande för tiden och platsen: de förfestar med sina vänner.

Jag öppnar lådorna, nästan darrhänt av förtjusning, redo att äta mitt livs måltid i den ljumma franska kvällen. Det är bara det att jag istället för tio dumplings plus ett gäng tillbehör har fått kanske 30 dumplings, en liten burk kinesisk vinäger och... ingenting mer. “Jahopp, det blir degfest till middag idag” tänker jag. Knytena är hur goda som helst, men ganska snartfår jag nyfikna blickar från människor runt omkring mig. Jag förstår dem – inte nog med att jag är det ensamma freaket i hörnet på Paris största förfest, jag är också just i färd med att äta min kroppsvikt i deg.

När förödmjukelsen/matfesten är över för min del är det dags att möta upp ett gäng killar jag känner från Göteborg. De gör electro under namnet Digalaux, är i Paris för att mastra sin skiva och har till min enorma glädje bestämt sig för att förbarma sig över mig. Det vankas barrunda i elfte arrondissementet. Kvällens första stopp blir absintbaren Cantada II, vars inredningsstil nog bäst kan beskrivas som “tatuering du ser på Sweden Rock”. Överallt finns väggmålningar föreställande djävular tätt omslingrade av kvinnor med knivar där bröstvårtor vanligtvis är. Mitt emellan två absintomgångar går vi ner i källaren för att kolla, eftersom det alltid “händer nåt där”. Och mycket riktigt, vi gläntar på en dörr och där inne pågår det tystaste framträdandet jag någonsin sett. Arga, hårdrockskulturella fransmäns blickar möter denna absintstinna svenska när jag av misstag stör vad som kan vara en uppläsning, förlåt uppviskning, av något sorts litterärt verk. Eller eventuellt världens allvarligaste improvisationsteater.

Vi snurrar vidare i natten, går från ställe till ställe, pratar om terrorattentatet som drabbade Paris drygt ett år tidigare. Mitt sällskap berättar hur de befann sig bara ett par hundra meter från en av de krogar som attackerades. De hade funderat på att gå dit den kvällen men valde en annan bar istället. Där barrikaderade de sig sedan under flera timmar, innan de slutligen vågade vandra hem genom en folktom stad. “Det kändes som att det var viktigt för fransmännen att inte låta det här ändra deras vanor. Redan dagen efter var det ändå ganska mycket som vanligt, folk var ute och drack och så” säger en av dem. Jag frågar vad det är de gillar så mycket med Paris och får svaret att det bland annat har att göra med invånarnas syn på kultur och kulturutövare. – Här anses det fint att syssla med det vi gör, säger jag att jag gör musik här får jag ett helt annat bemötande än om jag gör det i Sverige. I Paris respekterar man kulturen.

En klyscha? Absolut. Men kom igen nu. Vi drar till Frankrike du och jag, så målar vi hela dagarna och dricker absint hela nätterna. Du är ju inte direkt osugen.

Att äta

Ravioli Nord-est Chine 11 Rue Civiale

Oavsett om du lyckas eller misslyckas med din beställning är du in for a treat. Här serveras kärlek i degform.

Saturne 17 Rue Notre Dame des Victoire

Lägg 75 euro och låt köket få fria händer. Du kommer inte ångra dig, och om du trots allt skulle göra det kan du maila synpunkter till ingenkollardennamailen@ng.se.

Le Chateaubriand 129 Avenue Parmentier

Denna superklassiker är förstås väl värd ett besök. Om plånboken känns såpass tom att restaurangens avsmakningsmeny för 70 euro är övermäktig, kan du åtminstone käka lunch på Grillé, där ex-Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau lagar magisk kebab.

Att dricka

Vivant Cave 43 Rue des Petites Écuries

Om du ska bränna alla dina pengar på en vinbar bör det här vara ditt val.

Little Red Door 60 Rue Charlot

Sugen på cocktails? Låt inte det fåniga namnet avskräcka dig – hittar du bara hit kommer du och din strupe (ursäkta ordval) bli väl omhändertagna.

Chez Justine 96 Rue Oberkampf

Om du någon gång ska dricka punch, och det ska du ju, kan du gott göra det här.

Att göra

Jardin Des Plantes 57 Rue Cuvier

Hela stället är magiskt, men låt oss pusha lite extra för den paleontologiska delen av det naturhistoriska museet som ligger i trädgården. Sällan har så många skelett sett så bra ut.

Shakespeare And Company 37 Rue de la Bûcherie

Hälften magisk bokaffär, hälften café, hundra procent drömmen för ett gymnasiepretto. Och för alla andra, förstås.

Colette 213 Rue Saint Honoré

Okej okej, hyfsat givet tips men... Om du vill att shoppingodjuret ska slå klorna i dig vet du ju var du ska vända dig.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2016.

0 Kommentera

Fler artiklar

48 (72) timmar Nuuk

Jenny Nordlander tillbringar 48 timmar på Grönland. På väg därifrån drabbas ön av plötslig dimma följt av starka vindar. Det blev ytterligare 24 timmar i Nuuk.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!