Årets EM har brutit ny mark redan innan spelet har blåsts igång. Mästerskapet har redan skjutits upp ett år på grund av pandemin och är det första utan fast värdnation. Men med lågprisflyg, som Platini så klumpigt uttryckte det, är allt möjligt.
Efter en säsong där världsfotbollen håller på att ändra skepnad i grunden – Champions League är på väg att få nya statuter och Super League-projektet hotade under några få hektiska dagar den nationella liga-hegemonin – väntar nu ännu en förtrollad mästerskapssommar. Upplägget till trots. Här är tio filmer att ladda upp med innan första avspark sker den 11 juni på Stadio Olimpico.
Blådårar 2 (2002)
I den karismatiske Lasse fångas supporterskapets konstanta pendlande mellan känslomässiga ytterligheter. Men hur jävligt det än kan vara, som att åka ur Allsvenskan som en av landets jättar, finns alltid nästa säsong. Nästa år, då jävlar.
FC Barcelona Confidential (2004)
Football Manager-nördens drömfilm. Spelarköp, trixande med ekonomin och implementering av ny klubbidentitet. Dokumentären följer Joan Laportas första sejour i den katalanska giganten och hur han, tillsammans med bland andra Sandro Rosell, kommersialiserar klubben och stöper om den spelfilosofiska inriktningen i Johan Cruijff och Ajax-modellens anda. Men minst lika viktigt är det att förvandla FC Barcelona till ett flaggskepp för den katalanska saken. När nu Laporta har återvänt som president är filmen lika relevant som den var 2004.
Kvinnor offside (2006)
Avgörande VM-kval mellan Iran och Bahrain 2005. Kvinnor är inte tillåtna på stadion och inga undantag görs. Regissör Jafar Panahi lyckas, trots den deppiga verkligheten, nå fram till stunder av genuin medmänsklighet som överskrider repressiva lagskrifter.
Zidane: A 21th Century Portrait (2006)
“Zizou” tassar runt, slår genomskärare, men för det allra mesta väntar han på rätt stund att göra skillnad. Filmen är å ena sidan en kontemplativ stilstudie, tonsatt med Mogwais stämningsfulla ljudmattor, men lika mycket en arbetsplatsskildring. I 90 minuter följer kameran Zidanes varenda rörelse och mänskliggör någon som annars ses som en gud.
The Damned United (2009)
Tom Hoopers genombrott lider av den värsta fotbollsfilmssynden: för många scener från själva spelet. Att koreografera en hel plan med trovärdiga rörelsemönster verkar vara en övermäktig bedrift för alla som försöker, inte bara Hooper. Men däremot är den både välspelad och skildrar med precision kulturkrocken som uppstår mellan det råbarkade Dirty Leeds och den sofistikerande bolltrillartränaren Brian Clough.
Looking for Eric (2009)
Eric är deprimerad, det går dåligt på brevbärarjobbet, det är ont om stålar och livet är en ständig katastrof utan paus. För att hitta någon glädje i livet fantiserar han fram den store Cantona som personlig vägledare i livet. Ken Loach visar vikten av fotbollen som verklighetsflykt när livet är skräp, men lyfter också fram den publik som trycktes bort från de engelska arenorna när Premier League gick från att vara kommersiell till något nästan uteslutande för täta turister.
Trainer! (2013)
Det tyska tränarundret har lagt beslag på den ståtliga Champions League-pokalen tre år i rad (Jürgen Klopp, Hansi Flick och nu senast Thomas Tuchel). I Trainer! målas yrkets besynnerliga natur i vardagens nedtonade färgpalett: dag efter dag nöts spelmönster och relationer på planen in, samtidigt som uppsägning aldrig är mer än några veckors formsvacka bort. Skiter sig målskyttet så kan du anamma gegenpress bäst du vill, du kommer ryka ändå.
The Second Game (2014)
I realtid, med kameran riktad mot en grynig VHS-inspelning av en snötäckt plan, kommenterar regissör Porumboiu och hans pappa derbymatchen, som ägde rum ett år innan revolutionen, mellan Dinamo och Steaua 1988. Pappa Porumboiu dömde och förutom ett sällsynt fokus på domarens roll berör filmen hur genomkorrumperad fotbollen kunde vara i åttiotalets östdiktaturer.
Diego Maradona (2019)
Den 25 november 2020 gick den mytomspunne lille argentinaren bort. Hans status som alla tiders nummer ett går att ifrågasätta, men inte hans genomslag, som saknar motstycke: han kunde få hela städer att kollektivt tappa förståndet och en religion skapades i hans namn. Asif Kapadias dokumentär får allra bäst fram hur Maradonas storhet inte bör mätas i meriter, utan för hur han nådde folk med en kombination av passion och elegans som fortfarande är omöjlig att värja sig för.
Anelka: ett missförstått geni (2020)
Egentligen av tvivelaktig kvalitet med ett alldeles för inställsamt tonfall, men passagen som visar fransk medias hätska reaktion när Anelka blev hemskickad under VM 2010, efter han skällt ut den värdelösa förbundskaptenen Raymond Domenech, är insiktsfull om relationen mellan stjärna och medier. En förvarning om vad som komma skall ifall Benzemas skandalomsusade återkomst inte leder den femte republiken till en ny mästerskapstitel.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2021.
