10-talets ändlösa nostalgi till 80-talet började kanske efter att Carly Rae Jepsen släppte sitt popmästerverk Emotions 2015. Efter det började 80-talssyntar smyga sig in överallt, till exempel har Stranger-Things-syntar tyvärr blivit ett begrepp. Dessutom har två av världens mest populära artister, Dua Lipa och The Weeknd tagit mycket inspiration från 80-talet på deras senaste fullängdare, och även svenska akter har följt detta exempel. Den senaste i raden är Vita Bergen.
Jag har klagat och bekymrat mig över 80-talshysterin oerhört mycket: om musiken inte håller toppkvalité blir den så oändligt tråkig när nostalgin blir viktigare än låtskrivandet. Därför gläds jag åt att lyssna på Another Day in Paradise, Vita bergens nya skiva. Här är låtarna storslagna, vackra, och välskrivna. Kanske gör denna skiva för indiepopen vad Emotions gjorde för popen? Det hoppas jag däremot inte eftersom att få akter kan leverera så här pass bra låtar.
Det är svårt att riktigt förklara hur expansiva låtarna är vid första lyssningen, jag har svårt att komma på något annat svenskt som låter så här mäktigt. Bruce Springsteen tänker nog de flesta på, men med de mer framträdande elektroniska elementen gör att Vita Bergen har särpräglat sig mer än någonsin. Tyvärr önskar jag att en eller två låtar hade kapats från skivan, då vissa låtar är väldigt lika varandra. Och det storslagna soundet blir ibland övermäktigt. Trots detta kan misstänker jag att Another Day in Paradise kommer att vara ett av mina favoritsläpp i år.
