Henrik Berggren – Wolf’s Heart

Patrik Forshage 00:00 5 May 2017

Javisst var (o)balansen mellan å ena sidan musiker som framför allt var starka personligheter och musiker som i väldigt olika grad behärskade sina instrument en viktig faktor till varför Broder Daniel slog igenom med sådan kraft. Men det var inte den avgörande faktorn. Inte heller den livsfarliga dynamik som uppstod i bandets (o)balans mellan hedonism och engagemang, eller ens i den till synes okombinerbara syntesen av ouppnåelig stjärnstatus och nerepågolvet-direktkontakt med varje enskild individ i sin publik.

Alltihop är oerhört viktigt för Broder Daniels betydelse, men inget av det förklarar skillnaden i genomslag mellan dem och band som Yvonne, och inget av det förklarar skillnaden i hängivenhet hos Broder Daniels följare med de i jämförelse inte alls lika hängivna Kent-fansen. 

Henrik Berggren däremot. Han ensam förklarar hela skillnaden. Med ett fullständigt blottande av sitt jag, inklusive de pretentiösa och grandiosa tillkämpade drag som hos honom bara väcker ömhet och förståelse, sjöng han från sitt eget hjärta direkt till sina lyssnares. Motsägelsefullt ibland, inte sällan pretentiöst och grandiost, stundtals fåordigt, spartanskt och vardagligt och gång på gång svårt självdestruktivt har Henrik Berggren alltid framstått som en blottlagd själ, till och med i sina mest teatrala situationer. För lyssnaren är det omöjligt att hålla distansen till en sångare och låtskrivare som inte håller någon som helst distans till sin sång och sitt verk, till sig själv, och för den som är på väg att ifrågasätta och utveckla sin vuxna identitet i opposition med omgivningen har det sällan funnits en mer självklar själsfrände som identifiaktionsobjekt. Det är sådant gör att ingen någonsin kommit på tanken att som med Kent säga att man tycker att Broder Daniel eller Henrik Berggren ”väl är okej”, för så svaga känslor kan aldrig existera i relation till Henrik Berggren. 

Så när hans första soloalbum till slut ändå aviseras, åratal efter att han först lovade att det nästan var klart och snart tio år sedan han med löften om snart återseende debuterade en av skivans låtar på Broder Daniels känslosamma avskedskonsert på Way Out West, då är det inte konstigt att vi kollektivt drar efter andan. Med rätta, skulle det visa sig, för artisten som på sin väg mot ikonisering alltför ofta förringats för en musikalitetsgrad som förmodats vila helt insatser från bandmedlemmar som Daniel Gilbert, Theodor Jensen, Anders Göthberg och Lars Malmros visar sig ha åstadkommit ett stort och omvälvande album, värdigt sina gigantiska pretentioner.

Att den skira popsången To My Brother, Johnny är den sortens klassisk popbriljans som Glasvegas verkligen hade behövt för att följa upp sitt debutalbum visste vi ända sedan den oförhappandes dök upp sent i vintras. Den är långtifrån skivans enda fullträff. Referenserna till psykedelisk 60-talspop i Hold On to Your Dreams och I Need Protection är exakta och utsökta, med samma storögda finess som när Soundtrack of Our Lives var som allra vassast, medan dramatiska Wild Child inte bara förmår fylla en av rockhistoriens mest klichéfyllda titlar med ett dramatiskt självrannsakande innehåll utan också musikaliskt tangerar den sortens newwavedisco som Blondie en gång i tiden utvecklade till perfektion. Samma överraskande uppåtkänsla finns på fler ställen och tydligast i glimtarna av ljus och hopp i självförklarande Thirst for Life.

Över allt annat flyger Run, Andy, Run, minnet av och hyllningen till Anders Göthberg. Den ikläds den mest utstuderat sentimentala dräkt som existerar, det Stora Mono-soundet från Brill Buildings och girl-gruppernas storhetstid, och genom att så fullständigt ge sig hän åt sinnebilden för det stora vemodet kopplar det greppet på sin egen förutsägbarhet och blir oemotståndlig även för den mest förhärdade popcyniker. 

Men Anders Göthbergs död är inte det enda mörker Henrik Berggren har att hantera. Hans beundran för cynismerna hos författare som La Rochefaucould speglas i kärnfulla mörka och självspäkande oneliners, och metaforerna om det varghjärta av hat och kamp han gömmer är återkommande och färgar även stämningar och dova arrangemang. På samma sätt beskriver han sin isolation på ett närmast fatalistiska sätt, utan vägar till förändring och lycka. I Need Protection blir nästan för mörk med sin storslagna och napalmbrända överkänsliga nakenhet, ”like I have no skin to shield me”. 

Men när Henrik Berggren märker att han koketterar med sin olycka lyfter han fram även koketterandes i strålkastarljuset. ”I’m going to hell, but I do it well”, slår han fast i variete-stycket Parties och låter omedelbart en clown brista ut i gapskratt långt bak bland cembalos och horn i arrangemanget. 

Igen det är inte i första hand de många strålande popsångerna som gör storheten hos Henrik Berggren och hos Wolf’s Heart, eller de starka ord som utgör texterna. Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör Wolf’s Heart bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med. Den räcker för att göra så att Wolf’s Heart inte bara är Henrik Berggrens storstilade återkomst utan också hans största triumf.

Läs även: Henrik Berggren – "Nu har jag trätt in i legendstatusen"

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Fleet Foxes - Shores

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!