Andreas Mattsson – Solnedgången

Popsicles Not Forever och Hey Princess var två av mina favoritlåtar när jag var poptjej. Dessutom skrev utmärkta Mats Jonsson en uppväxtserieroman med samma prinsesstitel. Sedan dess har Popsicles sångare Andreas Mattsson blivit soloartist och släppt några skivor på engelska. Detta är hans första album på svenska och precis som de flesta andra som börjar sjunga på sitt modersmål, är texterna den här gången mer politiska, reflekterande, samhällsanalytiska och detaljerade. Det går liksom inte att gömma sig bakom klatschiga fraser längre, nu måste orden vara på allvar. Många av texterna hade fungerat bra som lyrik, kanske hade de till och med varit bättre så, för melodierna känns stundtals ganska pliktskyldiga. Det är inte de som är huvudsaken, de är bara där för att fylla ut tomrummen mellan orden. I övrigt tillför de jazziga trummorna och de enkla gitarrarrangemangen inte så mycket mer än att stoppa in musiken någonstans mellan Monty, Di Leva, Tommy Nilsson och Håkan Hellström. Bäst är melankoliska Tidigt nittiotal med textraden ”jag känner ingen som mår bra”, Sekunderna som lånat de gamla Popsicle-gitarrerna samt melodin till Allt det här, för där finns det electro.