Från början till slut är det tydligt hur angelägna de här låtarna är för Henrik Appel. Med en bakgrund i punkbandet Kilroy och sedan Lion’s Den har han nu landat i sitt första soloalbum, och där handlar det till stora delar om att skala av allt utanpåverk för att lyfta fram låtarna. Sångerna bärs enbart av hans röst och en rudimentär slamrig gitarr, ibland med bara några pianotoner, en hi-hat eller en extra bakgrundsröst som kompletterande detalj, och på flera ställen påminns man om Johnny Thunders mest hjärtskärande ensaminspelningar.
