Efter att ha varit ett av filmvärldens största namn tog Steven Soderbergh sitt pick och pack och drog till tv-land. Efter den hyllade miniserien Behind the Candelabra om kändispianisten Liberace är det dags för 1900-talsdramat The Knick att göra entré.
Första intrycket är berusande. De klassiskt Soderbergh-skakiga handkamerapanoreringarna över utsökt återskapade sekelskiftesmiljöer är det vackraste jag har sett på tv i år. The Knicks tidiga 1900-talssetting får Boardwalk Empires motsvarighet att se ut som en Buttericks-sponsrad trettiotalsmaskerad. Över denna eleganta bildsufflé lägger Cliff Martinez ett lager av sprakande ljudmattor med knorrande syntar. Bild och ljud sliter sig som två magnetiska motpoler och skapar en anakronistisk och spännande produktion. Med förväntningar lika uppskruvade som Martinez arpeggiosyntar kan det bara barka åt ett håll. Nedåt.
När jag kliver in i The Knicks dåtid blir jag tidigt införstådd med att världen som vi känner till den är på väg att förändras. Att läkarkonsten liksom samhället befinner sig i ett omfattande paradigmskifte framgår om inte annat när Clive Owen, som spelar doktorn John Thackery, utför en komplicerad kirurgisk operation – utan handskar. Tidigt in i första avsnittet står han med båda händerna begravda i en gravid kvinnas uppskurna mage. För att varva ned efter en lång arbetsdag drar han sig tillbaka till sin lokala opiumhåla-slash-bordell. Thackery är inte så mycket en man av sin tid som ett djur. I The Knick framstår de flesta karaktärerna, och männen i synnerhet, som djur som drivs av lika delar lust som ambition. Sex, droger och vetenskapliga bragder.
The Knick är inte en serie som väjer för det fula, det är en serie som mål-medvetet söker upp det fula och gosar in sig i det som en snuttefilt. Vi får se hur Thackery föredrar att arbeta med en medioker vit läkare än en lovande svart läkare. När vi får följa med in i sjukhusets styrelserum ser vi hur männen vrider sig i protest när sjukhusets främsta finansiär ger sin dotter mandat.
The Knick hade varit fascinerande om det inte vore för att vi har matats av historiska dramer och osympatiska antihjältar sedan urminnes tider. Att Steven Soderbergh kliver in på tv-arenan och gör ett Mad Men med en nypa House tyder på en bristande omvärldsbevakning. I The Vultures hyllande recension av serien skriver de att ”The Knick is a statement about the past” som om det vore ett sällsynt karaktärsdrag. Att använda en historisk fond för att berätta något om vår samtid misstas ibland för god storytelling. På samma sätt som tölp-beteende konsekvent feltolkas som karaktärsdjup. The Knicks största behållning ligger i presentationen. För under den exklusiva 1900-talsytan lurar en helt vanlig 2000-talshistoria.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2014.
