Rafflande rymdkrig mellan kulturmarxister och klingoner.
Star Trek Discovery öppnar med ett statement: två icke-vita kvinnor för befälet på Stjärnflottans USS Shenzhou. Jävla PK-rymden säger kritikerna (inga profesionella förstås) som menar att rymden är ett vitt patriarkat, och inte en kulturmarxistisk lekskola. Men Star Trek har alltid varit progressivt tönt-PK, originalserien sportade en unik mångfald i sin besättning och bjöd dessutom på den första tv-kyssen mellan en vit man och en svart kvinna. Star Trek Discovery gör ingen större grej av det, i stället förklarar serien krig med krigarrasen Klingons, ser till att Stjärnflottan lider en enorm förlust och förvandlar hjälten till en myterist.
Discovery bjuder på utmärkt spännings-sci-fi, men det närmar sig sällan förlagornas stora idéer. Den som vill mer storslagen science fiction med politiska undertoner kan i stället vända sig till The Expanse. Det finns en scen i det femte avsnittet där tre av skeppets besättningsmedlemmar försöker komma underfund med hur den mystiska spordriften - som låter rymdskeppen mer eller mindre teleportera sig till en angiven plats - egentligen fungerar. Mitt i resonemangen kring hyperavancerad rymdfärd blir en av stjärnflottans kadetter hänryckt av möjligheterna och utbrister. "This is so fucking cool." Diskussionen stannar av och hon flikar snabbt in ett "I'm so sorry". Efter en stunds tystnad kommenterar den högsta rankade officeraren i rummet: "No, cadet. This is fucking cool."
När jag försöker sätta fingret på vad som sammanfattar Star Trek Discovery så är det den här scenen jag kommer att tänka på. På gott och ont.
