Så bra är världens dyraste tv-serie.
Det har snackats mycket om att Amazons tv-serietolkning av Sagan om ringen är världens dyraste tv-serie. Detta trots att de inte köpt rättigheterna till Sagan om ringen-trilogin (som för övrigt köptes upp av svenska Embracer nyligen). I stället för Aragorn, Frodo och Gandalf får vi Saurons originhistoria. Inte helt olikt George Lucas prequel-trilogi till Star Wars. Men om vi bortser från det, får vi tittare valuta för pengarna?
Första avsnittet inleds med en scen som ser ut att vara lånad från en valfilm från ett parti som värnar om gamla traditioner. Dialogen är stroppig som de tenderar vara i fantasyfilmer med hög svansföring. Det följs av en lång exposition, ett montage där vi får de senaste hundra åren sammanfattade för oss. Det visar sig att alverna hamnade i krig med demonen Morgoth när de emigrerade till Midgård. Varför är inte så viktigt eftersom de onda är onda och de goda är goda.
När serien väl kommer i gång har freden återvänt till Midgård, ingen har sett en orc på flera år. Alver, dvärger, människor och de hobliknande och ytterst hemliga "harfoots" kan återvända till sitt. Men freden är inte problemfri. Föraktet sjuder mellan raserna, framför allt mellan människor och alver. Dvärgerna är kroniskt surmulna och harfoots föredrar sitt eget sällskap.
Lite varstans börjar det dyka upp tecken på att allt inte är gott i Midgård; märkliga tunnelsystem under marken och en ko som mjölkar svart sörja. Ondskan är inte besegrad – den bidar sin tid. När Galadriel hävdar att så är fallet blir hon anklagad för att utsätta alverna för onödig fara.
Men …. Får vi valuta för pengarna? Det beror på vad du är ute efter. Jämfört med fantasyrivalen House of the Dragon är Maktens ringar något helt annat. Det enda de har gemensamt är svärd och drakar. Maktens ringar är en historia anpassad till hela familjen och saknar därför skärpan i dialogen, djupet i karaktärerna och det mänskliga mörker som finns i House of the Dragon.
Vad vi i stället har att göra med är en attraktion på ett nöjesfält, vilket blir särskilt tydligt när Galadriel i första avsnittet fäller ett istroll i en strid så tv-spelstöntig att bara tolvåringar kan uppskatta den. Efter två avsnitt är det svårt att avgöra om Maktens ringar kommer att ge avkastning för någon annan än de närmast sörjande.
Trots ett än så länge platt karaktärsgalleri så finns här mycket att uppskatta, däribland en visuellt hänförande värld som rymmer brända ödelandskap, djupa grottsalar och grönskande ängar, men också att det efter andra avsnitt blir tydligt att det åtminstone finns en ambition att berätta en stor historia där många levnadsöden flätas samman. Frågan är hur väl de kommer att lyckas.
