Att vara quirky är tydligen den nya grejen. Ju mer rappkäftad dialog, ju fler lustiga namn och ju mer vitsig handling, desto bättre. Allt ska vara indie, färgglatt och gulligull-puttinuttigt. Jag spyr på det.Att vara quirky är tydligen den nya grejen. Ju mer rappkäftad dialog, ju fler lustiga namn och ju mer vitsig handling, desto bättre. Allt ska vara indie, färgglatt och gulligull-puttinuttigt. Jag spyr på det.
Vad som var tämligen irriterande redan med Gilmore Girls krampaktiga tjatter tas till oanade höjder med Pushing Daisies. Här är inte bara handlingen (en man som kan väcka människor till liv) sådär skruvat annorlunda, utan berättarrösten gör sitt bästa för att skoja till det och musiken låter som att någon har snott kompositionen från Amélie från Montmartre och speedat upp den. Idén med en svarthumorfylld fantasy-serie låter kul men här blir det mest en själlös sörja av nätta CGI-effekter och skära pastellfärger.
Premiär den 14 maj på Canal+
