Det är lätt att tro att House of Cards är en serie om maktspelen som sker bakom Capitol Hills lyckta dörrar. Men det är framförallt en serie om Kevin Spacey. I rollen som Francis ”Frank” Underwood är han en naturkraft som sveper in och ut ur bild, även om han ibland tangerar till överspel med en dialekt lånad från de amerikanska sumpmarkerna. Med sin första riktiga originalserie vill Netflix göra ett stort avtryck på tv-kartan. Genom att fläka ut hela säsongen av House of Cards på en och samma dag vill de förändra sättet vi konsumerar tv-serier. Eller åtminstone de som fortfarande tror att tv ska konsumeras portionsvis.
Efter att ha blivit blåst på sin utlovade ministerpost börjar det politiska geniet Frank Underwood spinna ett fint nät av konspirationer och manipulationer.
Överintelligent, ultraambitiös, maktgalen och livsfarligt passiv aggressiv är Frank kongressens motsvarighet till Lex Luthor. Även om man fattar från start att Frank inte är en skön kille får vi under säsongen följa med på en resa där han pantsätter sina sista skrupler. I sin framfart utnyttjar han journalister, kongressledamöter, lobbyister och till och med sin fru Claire (kyligt spelad av Robin Wright) som om de vore marionettdockor. Mot slutet av säsongen har han legat, ljugit och backstabbat sig upp för karriärstegen.
Lite när som helst bryter Frank den fjärde väggen och pratar direkt med tittarna som om vi befann oss i samma rum. Det finns en scen mot slutet av säsongen där Frank delar en limousine med en inflytelserik industrimagnat för att dra in honom i sin politisk kupp. Men den kostymklädde affärsmannen vägrar att lyssna på Frank, han vill inte bli guilty by association. Som tittare får vi inte det valet, vi blir automatiskt medbrottslingar. Precis som alla andra blir betraktaren en bricka i Franks maktspel.
Trots att Netflix har använt sig av sina över 30 miljoner medlemmars tv-vanor för att skräddarsy House of Cards är det uppenbart att serien i första hand är ett kvalitetsalibi. Om de ville ge tittarna ”vad de ville ha” så hade de rullat ut sin andra Netflix-originalserie Hemlock Grove först; en serie om en tonårsvarulv producerad av tortyrporrskungen Eli Roth. Med tungviktare som Kevin Spacey och David Fincher är det snarare tal om en varumärkesförflyttning – den gamla hyrfilmstjänsten vill bli internet-tv-versionen av HBO.
Men det är psykologi också. House of Cards ska sälja in ett nytt sätt att titta på tv. Du ska titta på tv som om det vore en allt-du-kan-äta-buffé. Just därför är övergången mellan avsnitt ett och två särskilt läcker. Första avsnittet slutar med att Frank besöker stammhaket Freddy's BBQ för att käka flottiga revbensspjäll. Avsnitt två tar vid exakt där det första slutar. Eftersom avsnitten på Netflix avlöser varandra sömlöst blir det som en oavbruten scen. När Frank frossar i sig revben efter revben blir det en metafor för det nya tv. Det är inte meningen att du ska vänta en vecka på nästa avsnitt, du ska sluka två-tre episoder i en sittning. Vilket är klart genomförbart när tv osar av kvalitet som House of Cards. Även om det leder till både mitt och Franks moraliska förfall.
House of Cards första säsong finns tillgänglig på Netflix.
