90-talsosande actionkalas när Schwarzenegger blir tv-stjärna.
Som ett barn av 90-talet växte jag upp med Arnold Schwarzenegger. Scenerna där han låser arm med Carl Weathers i Rovdjuret, kastar ett exploderande tanthuvud i Total Recall och gör tummen upp när han sänks ner i en smältugn i Terminator 2 är för evigt fastetsade på min näthinna. Visst är det märkligt att denne gigant till muskelbyggare med tydlig österrikisk accent kom att bli en av historiens främste actionhjältar – snarare än att tvingas hanka sig fram i olika skurkbiroller. Men han hade något, och oavsett vad han tog sig an så lyckades han. Bli mister universum? Check. Flytta till Hollywood och bli en filmstjärna? Check. Gifta sig med en Kennedy? Check. Bli guvernör i Kalifornien? Check.
Den nya Netflix-serien Fubar skäms inte för sitt 90-talsarv, tvärtom omfamnar den det. Till och med den blockiga grafiken som visar att de utför en kupp i Moldavien eller dödar terrorister i Antwerpen påminner om lågupplöst VHS-text. Tonmässigt är serien en blandning av de odrägliga kabel-tv-serierna som du zappar förbi på kanal 6 och James Camerons och Schwarzeneggers försök att göra en amerikansk James Bond i True Lies.
Schwarzenegger spelar den åldrade CIA-agenten Luke Brenner som vägrar pensionera sig och som lever ett dubbelliv för att inte försätta sin familj i fara. Men när det visar sig att hans dotter Emma också lever ett dubbelliv som specialagent brakar actionkalaset loss, särskilt när båda tilldelas samma uppdrag utan att veta om den andres inblandning.
Upplägget är korkat som det förslår och manuset, karaktärerna och relationerna dem emellan är som hämtade från en svunnen hyrfilmstid. Men det är stundtals mysigt, nästan uteslutande tack vare Schwarzeneggers patenterade träbockscharm. Utan honom hade Fubar varit outhärdligt att titta på, men med honom blir de gammaldags elementen något som bidrar snarare än förtar. Som ett slags patina.