Jonas Åkerlunds miniserie om Clark Olofsson är en galen röra som du inte kan slita blicken ifrån.
Det är svårt att inte dras med i den absurda rock n roll-tolkning som är Jonas Åkerlunds miniserie om Clark Olofsson – en av Sveriges mest kända yrkeskriminella.
Redan från start sätter Åkerlund tonen med att konstatera att serien är baserad på sanningar och lögner. Jag anar en viss slagsida åt det senare. För Clark är inte så mycket stelbent true crime-dramatisering som det är en sex timmar lång musikvideo med Clark Olofsson-tema.
Bill Skarsgård är fantastiskt rolig i titelrollen som charmig och enfaldig småskurk. Men är det en komediroll? Det är lite oklart. Jonas Åkerlund är en annorlunda regissör med en ofta svajig tonträff. Clark är inget undantag.
Det här är en oförblommerad överromantiserad och endimensionell sagobokstolkning av Sveriges svar på Bonnie OCH Clyde. Ibland undrar jag om Jonas Åkerlund egentligen ville göra en turnéfilm om Mötley Crüe, ibland undrar jag om han också gjorde det. Under Clark Olofsson-flagg.
Allt strålkastarljus bränner på Clark, resten av ensemblen hamnar i skuggan och blir papptunna. Det här är en one man show. En narcissistisk miniserie om en narcissistisk människa som dansar runt varenda etiska fråga men stampar i en handfull moraliska klaver. Är det verkligen rätt att skildra en fortfarande levande kriminell på det här viset? Förmodligen inte. Men det får någon annan svara på.
Clark är en märklig röra, men den är hela tiden fascinerande och stundtals hysteriskt kul.
