Trots sina goda intentioner är Änglavakt en parodiskt usel serie från SVT.
“Känslig ängel med problem i svensk fantasyserie” stod det i pressmeddelandet för SVT-serien Änglavakt. Det var mer “svensk fantasyserie” som fångade min uppmärksamhet än “känslig ängel”. Änglar är väldigt sällan bra byggmaterial för intressanta karaktärer, men Wim Wenders visade med Himmel över Berlin att det finns undantagsfall. Änglavakt är emellertid inte en av dem.
Att kritisera Änglavakt är som att klandra förskolebarns huvudfotingar för att deras konst saknar verkshöjd. Det känns inte särskilt rättvist. Tanken bakom berättelsen om ängeln Gabriel Klint som ska övertyga suicidala människor att de inte ska ge upp sina liv är, antar jag, god. Men genomförandet är så skämskuddigt uselt att jag bara orkade lida mig igenom tre av de fem förhandsavsnitten – trots att de sällan är längre än tio minuter.
Att avsnitten avslutas med telefonnumret till Självmordslinjen gör att det tar emot ännu mer att hala fram sågen. Men alltså, vem är målgruppen? Personer med psykisk ohälsa, svår ångest, självskadebeteenden? Att se på Änglavakt är ett självskadebeteende. I bästa fall kan det klassas som någon form av avancerad exponeringsterapi.
