Allt jag inte minns är ett sorgligt triangeldrama om saknad och förlust.
Alla som har läst något om dramaturgi vet att tillbakablickar ska användas så sparsmakat som möjligt. En berättelse ska driva framåt, inte älta det som redan skett. Det finns undantag förstås. Ett av dem är Jonas Hassen Khemiris Augustprisade roman Allt jag inte minns, ett slags fiktiv intervjubok där berättarjaget talar med bekanta för att pussla ihop varför deras vän Samuel dog.
I SVT:s mer naturalistiska miniserietolkning är det Samuels mamma – utmärkt gestaltad av Pernilla August – som söker efter sanningen. Det är genom hennes möten med Samuels småkriminelle vän Vandad och flickvännen Laide som bilden av sonen långsamt penslas fram. Greppet har vi sett tidigare, framförallt i The affair och första säsongen av True detective där de återberättade historierna var färgade av berättarens subjektiva upplevelse av verkligheten. För den Samuel vi får känna genom Vandads och Laides historier är inte nödvändigtvis hela sanningen.
Allt jag inte minns är en bildskön och stundtals smärtsam berättelse om förlust och vänskap. Men ändå oftare saknar den något. Framförallt är det porträttet av Samuel, spelad av Armand Mirpour, som brister i substans. Och eftersom allt står och faller på att vi ska empatisera med de andra karaktärernas saknad så skaver det. Det berör, men inte på djupet.
