I Karen O's -- Yeah Yeah Yeahs sexgudinna till sångerska -- New York-loft står ett altare. Ikoner som Debbie Harry och Vivien Goldman trängs med efterföljande Kim Gordon, Kazu Makino och Jennifer Herrema -- alla stöpta i billigaste Sterlingsilver. Med urtypisk amerikansk garageindie som offer tillber hon sina goda feer varje kväll vid midnatt. Och det ger resultat.
Ackompanjerad av en gnisslande gitarr och trummor målas hon upp som den förföriska pinuppan som sitter fastklistrad innanför solskyddet i förarsätet på en gigantisk amerikansk lastbil. Den monstruösa lastbilen och alla dess nyckfulla ljud och krängningar står Brian Chase och Nick Zinner för.
Att trions EP släpps i Europa nu har mer med förra årets mediafavoriter, The Strokes och White Stripes, att göra, än någon av oss vill kännas vid. Egentligen har de inte ens så mycket med den världen att göra. Det här är rock i rakt nedstigande led från Sonic South, Blonde Redhead och Rondelles, snarare än från Zeppelin och Stooges. Det gör det inte sämre men jag kan inte låta bli att tycka att jag hört det förut. Och det ganska nyligen. Ryktena gör gällande att Yeah Yeah Yeahs tar sig igenom sina -- av allt att döma lätträknade -- rep ordentligt berusade. Effekten blir 14 väldigt spontana, kaotiska och överenergiska minuter i New York. Väldigt karismatiskt men du hinner inte skriva hem om det ens om du hade velat.
Skivbolag:
Artist:
