Som rappare har Wyclef "Clef" Jean det inte helt lätt. Däremot är han bättre på att att spela gitarr, sjunga och arrangera låtar. Clefs sound är ganska annorlunda och har för länge sedan tagit sådana högtflygande proportioner att varje nytt påfund är så freakat att det framstår som en artistisk risk. Det innebär också ett evigt bärande eller bristande. Lite som när Wyclef knappt ett par spår in på sin andra soloskiva [I]Ecleftic[/I] plötsligt mixar in den livs levande country-legenden Kenny Rogers på a cappella-sång i ett mäktigt gatujam med visselpipor, boyaka-skrik och tändare i luften innan Wyclef droppar samma brutala Godzilla-beat som gjorde Pharoahe Monchs [I]Simon Says[/I]. Lyckas Wyclef få gatan med sig på att Kenny Rogers är grejen är jag övertygad om att han kan göra allt.
Vad som sedan faktiskt händer på de drygt tjugo resterande spåren på [I]Ecleftic[/I] är lika svårbestämt som oförutsägbart. På en blandning av studioförstärkt bounce, radio-reggae och afro-rock gör han sin synnerligen egna märkliga brygd av digital hiphop. De enstaka snyggt blygsamma gitarrsolona ursäktar rap texternas rätt låga klass och framförande. Men när Wyclef rappar slutar man snabbt leta efter det smarta ordvrängandet och börjar i stället lyssna efter det underhållande. I duett med Mary J Blige på [I]Nine-1-One[/I] är texten däremot både enkel och vacker. Wyclef sjunger att om han dör i kväll, bredvid Mary J, så ska hon veta att han älskade henne. Och medan han långsamt tynar bort för att han är så kär, våndas han i refrängen att någon måste skynda sig att ringa efter ambulans. Lika känslig är [I]Diallo[/I], en kristallklar tillrättavisning av NYPDs brutala dödsskjutning av afrikanske immigranten Amadou Diallo.
Wyclefs andra skiva i eget namn efter Fugees multiplatinasäljare [I]The Score[/I] är ungefär jämbördig den första som hette [I]Carnival[/I]. På [I]Carnival[/I] var beatsen förstås rakare och simplare, allt enligt dåtidens mer begänsade r'n'b-formel. Hitsen kom då i form av [I]Gone Til' November[/I], samt oldies som [I]Guantanamera[/I] och, uhm. [I]Stayin' Alive[/I], som faktiskt kändes absolut överflödig. Minns du alls de här tre låtarna, så prova [I]Ecleftic[/I] lite. Den låter trots allt tre år färskare.
Men på [I]Ecleftic[/I] vilar också samma skimmer av förgänglighet över musiken som på [I]Carnival[/I]. Båda skivorna är snygga avgjutningar av det nu då de kom till, direkta som en polaroid-bild, men likväl snabbt bleknande. På sätt och vis är det därför hög tid för Wyclefs musikaliska mastodont-cirkus att börja röra sig mot en världsturné. [I]Ecleftic[/I] blir nog en mer intressant live-upplevelse än skiva.
Skivbolag:
Artist:
