Efter fyra år är den brittiska indiesagan Wolf Alice tillbaka med ett färskt album. Blue Weekend växte fram i en ombyggd kyrka i Somerset, Storbritannien. Långsamt men säkert hittade vokalisten Ellie Roswell och resten av bandet tillbaka till låtskapandet. Något som enligt pressutskicket var en utmaning, då det var länge sedan de skrev ny musik.
Trots att det har gått flera år står det klart att det drömska temat är lika starkt som förut. De stämningsfulla gitarrerna svävar på moln. Samtidigt är texterna tillräckligt mogna för att musiken ska lämna ett starkare intryck och sticka ut ur mängden av drömmande indieband.
Hela produktionen framstår som renodlad och strukturerad. Samtliga elva låtar går naturligt in i varandra och känns mer eller mindre som en förlängning av ett parallellt universum, som närmast kan jämföras med banden Slowdive och stundvis Suicide.
Trots att Wolf Alice känns mognare (vilket skulle kunna vara en nackdel i deras fall) har de lyckats behålla den obskyra känslan. Ena sekunden lyssnar vi på den rockiga låten Smile. Nästa ögonblick är det pianoballaden The Last Man On Earth som fyller rummet. Trots sina skillnader känns låtarna som självklara pusselbitar, som tillsammans skapar ett vackert porträtt. Ett porträtt som målas av Ellie Roswells gripande röst och berättelser.
