När ett band med Wilcos status överraskningssläpper ett nytt album för gratis nedladdning är det lätt att anta att det rör sig om en spretig och ofärdig spontanrelease. Det vore i sig ingen katastrof, för den som lärt känna Jeff Tweedy vet att hans spretiga och ofärdiga spontanreleaser slår de flesta andra artisters planlagda, välbalanserade och övervägda releaser på fingrarna.
Men här är det inte så. Star Wars är ett komplett och färdigt album, stundom visserligen en aning spretigt men likväl lika centralt i bandets samlade katalog som deras tidigare åtta skivor. Det är ljudet av ett band som återupptäcker hur bra de trivs tillsammans efter ett långt uppehåll, och där den kollektiva koncentrationen ligger i att lyfta fram låtarna snarare än i långt frisinnat jammande eller soloprestationer. Låtarna är korta och precisa - elva stycken på totalt drygt en halvtimme - och närapå lika starka som på deras senaste fullpoängsalbum Wilco (The Album) för sex år sedan. Skulle till exempel Dylan - för att dra en inte alls långsökt parallell - släppa en låt som The Joke Explained skulle världens samlade musikkännare gå i spinn och kalla den hans bästa på 40 år.
Efter ett minutlångt Sonic Youth-skränigt experiment i entrén, för att hålla obehöriga borta, ger sig Wilco hän lika mycket i melodisk glamrock bland annat i More… som i sorgesam americana, särskilt framgångsrikt i Taste the Ceiling. Gitarrerna tillåts skorra och överlappa varandra, och udda infall som baklängestrummorna i Where Do I Begin balanseras omedelbart av ett enkelt tvillinggitarriff. Ingenting på Star Wars är mindre än strålande.
