På Someone to Lose finns elektriska gitarrer som går att känna igen från förra albumet Star Wars, som Wilco gjorde vid samma session som Schmilco. Men annars är det mesta annorlunda här, och ett mildare uttryck än det här albumets akustiska arrangemang har Jeff Tweedy aldrig använt. Inte heller har han någonsin varit så generös med att låta sånger driva iväg i okontrollerade riktningar och flummerier.
Den största förändringen är att Jeff Tweedy som brukar vara verserad och balanserad för att uppnå fullständig metamorfos den här gången ger han sig lustfyllt och konsekvent hän åt butter negativism.
Men inget av detta innebär vare sig att Wilcos skärpa minskat eller att de skulle vara mindre angelägna. Tvärtom. Med försiktigare tonfall, lösare tyglar och nära till klagomålen är Schmilco en njutning, bland annat tack vare skönheten i Nels Clines gitarr, som samtidigt klarar att vara återhållen och ändå accentuera Jeff Tweedys ambivalenta förtjusning i att gräva ner sig i sin olycka.
Att albumtiteln går att associera till Harry Nilssons lediga mästerverk Schmilson skulle kunnat vara en slump om det inte vore för dels den mjuka ledighet som kännetecknar båda albumen och dels Jeff Tweedys förtjusning i att leka med ikoniska titlar och kalla låtar på skivan för Shrug and Destroy och We Aren’t the World, den senare ett av albumets få ögonblick där glimten i Tweedys dystra ögon blir explicit uttryckt.
