[I]Get Behind Me Satan [/I]är Meg och Jacks blygsamma första försök till musikalisk utveckling. Ett blygsamt och försiktigt litet steg, alltså, White Stripes är fortfarande ett bluesrockband och jag har inte upptäckt några folktronica- tendenser. Men - de är inte längre ett band som egentligen bara är ett format.
Effekten av detta är att de droppar catchigheten med mer än 50 procent.
Dåligt för alla vänner av lättbegriplig och bredbent stenåldersrock, men bra för alla oss andra. Samt, får man förmoda, bra för The White Stripes mentala hälsa.
Singeln och albumöppnaren [I]Blue Orchid [/I]är visserligen ett sopigt försök till grooverock som siktar högt men träffar någonstans mellan The Datsuns och Electric6 (alltså flera kilometer under Death From Above 1979), men i övrigt är det glest mellan riviga bluesrockrökare och annat som kan inspirera till luftgitarrspelande. Att det spelas sparsmakad marimba och skolfrökenspiano i luftiga ickelåtar som [I]The Nurse [/I]är direkt rörande och känns befriande. Det låter som att höra någons glädje över att ha lyckats boxa sig ur en pappkasse. Skivan rymmer givetvis ett par rejäla arselslandningar, [I]My Doorbell [/I]är förmodligen den mest irriterande fraggelrock som skapats det här årtusendet. Men det förlåter man snabbt när man kommer fram till plattans höjdpunkt. De svajiga träskgitarrerna och de falskklingande små klockorna i [I]Red Rain [/I]bygger upp ett bipolärt tillstånd där klapp-och-klang-övningar försöker samsas med ohejdbara raseriutbrott. Ett stycke inspirerat vansinne som i eget majestät räddar polkagrisgoternas femte platta.Skivbolag:
Artist:
