Det är i USA man finner det rimligt att stämma kocken om man blir tjock och katalogisera Radiohead som alternativa - mainstream är man först när man lyckas plocka lyssnare från andra solsystem.
Och det är då - eller när Bush krigsrustar och Rob Fleming i filmatiseringen av [I]High Fidelity[/I] gör sin efterlängtade DJ-comeback och tar alla med storm genom att spela Prodigys listetta - som Amerika ter sig betydligt mer fjärran än en ynka Atlant.
Att The White Stripes tagit Europa med storm är just för att de har hajat allt det här. De har som enda amerikaner förstått att steget från Led Zeppelin till blues är betydligt angelägnare än det dubbla baskagge-klivet till heavy metal.
Deras Stockholmsspelning på Berns förra året röjde alla tvivel. Att två stycken kunde låta så mycket att hela publiken lekte "hitta basisten" och så bra att vi lekte den under andakt, kom som en överraskning.
[I]Elephant[/I] är den kvällens svettiga extranummer. Jack och Meg är varma i kläderna och Seven Nation Army finner Jacks gitarr i en basförklädnad lika övertygande som Michael Jacksons fatsuit. Volymen är ännu fetare och Meg som fortfarande inte trummar mer än nödvändigt, trummar hårdare än de flesta. Steget mellan allt och inget är just bara ett när The White Stripes håller i orienteringskartan. Skivan, som är inspelad i London på åtta antika kanaler, är fläskigt minimalistisk. Trummor, gitarrer och en kufig keyboard bygger oigenomträngliga mattor av symfonisk bluesrock, för att nästa sekund retirera och presentera Meg som en Alison Stutton bakom mikrofonen på trollbindande banala [I]Cold, Cold Night[/I]. Jack gör en motsvarande insats på [I]You've Got Her in Your Pocket[/I] vars akustiska enkelhet är orimligt vacker.
Vältränad indieblues, tvåackordsballader och deras populära [I]Hotel Yorba[/I]-pop avverkas med samma självklarhet. De ilande gitarrsolona är både snyggare och ungdomligare klädda än jag vågat hoppas på från ett band som spelar in på restnoterade rullband och avfärdar både mobilen och bilen som nutidens hemska spratt.
Mitt lilla horn i sidan till The White Stripes bygger på något annat. Medan de kommer undan med bluesen som den lättaste saken på jorden så lurar andra orosmoln bakom självsäkerheten. Holly Golightly som gäst på [I]It's True That We Love One Another?[/I] I Nancy- och Lee-graven finns det inget kvar att länsa. Queen-refrängerna på [I]There Is No Home Here For You![/I] Och VARFÖR vill man göra en cover på Bacharach och Davids [I]I Just Don't Know What To Do With Myself[/I]? Har man svartfärgat hår och en förkärlek för polkagrisgotik så är det helt enkelt inte en bra idé. Då faller till och med the White Stripes offer för Atlanten - kitsch har en negativ klang på vår sida.
Men mestadels är vi helt överens.Skivbolag:
Artist:
