Visst finns det fog för att påstå att Weeping Willows har tagit flera steg tillbaka, ända till sitt allra ursprungligaste uttryck faktiskt. Men samtidigt är det ett påstående som är uppåt väggarna fel, för allt är förändrat. Weeping Willows, till att börja med, är inte längre längre en hoper passionerade rebeller som sjunger tårdrypande orkestrerade ballader för att ingen annan gör det. De har mognat in i uttrycket, och där det från början handlade om pastischer är det idag ett naturligt och självklart uttryck som reflekterar ålder, erfarenheter och engagemang. Kontexten de verkar inom, sedan, är väsensskild från hur det var i slutet av 90-talet, då den ironiska postpostpunken fortfarande hade oss i ett järngrepp, då ballader var ett tecken på svaghet och där nitiska redaktörer fortfarande ändrade ”crooner” till ”refrängsångare” i sista korrekturläsningen, ”för att det ska bli begripligare” (sann historia från dessa sidor). Idag är klimatet annorlunda och på många sätt öppnare, bland annat musikaliskt, och det som var Weeping Willows avvikelse och protest har blivit en av många accepterade normer. Det är i det här sammanhanget som Weeping Willows verkligen hör hemma. Det är i nuet Magnus Carlsson får utlopp för all sin vokalstyrka och sin passion, även i utpräglade Ian McCulloch-riktningar som på Let the River Flow. Det är i samtidens kontext stora episka ballader som Too Late for Us och stilla visduetter med Anna Ternheim har sin självklara plats. Det är här och nu som Weeping Willows överträffar sig själva och gör sin bästa skiva någonsin.
