En gång i tiden var The Waterboys ett spännande band, där Mike Scott följde de musikaliska infall som just då kändes starkast för honom. Från New York-rock till storslagna poparrangemang till irländsk folkmusik - allt med samma glöd och övertygelse om att den nya förälskelsen var den eviga och sanna kärleken. The Waterboys storhet låg i Mike Scotts oberäknelighet.
Så hur lätt vore det inte att avfärda The Waterboys år 2003? Efter att ha lagt ner och sedan återupplivat bandnamnet, med den ärliga men inte särskilt sympatiska förklaringen att han säljer fler skivor som Waterboys än som Mike Scott, är det slut med nyfikenhet och överraskningar. Förra årets bidrag till skivutbudet var en hoper överblivna inspelningar från de 13 år gamla [I]Fisherman's Blues[/I]-sessionerna, och upptäckarlusten har sedan länge ersatts av kvasireligiöst dravel. Den här gången spelar han sturskt på instrument som microsynth, tambron, och jordresonator (nej, jag har ingen aning), och återförenas med Steve Wickham från de mest framgångsrika åren 1985-90, för att under gemensam förbön gräva vidare i samma dynghög som på den tiden. Lägg till det titlar som [I]The Christ In You[/I], en halvtaskig rewrite av Lou Reeds [I]Street Hassle[/I], viskande naturromantik blandat med indiansk chanting i [I]Peace of Iona[/I], och gubbstompigt technoflum med feedbackgitarr i [I]Seek the Light[/I], och det är upplagt för att generat radera Mike Scott ur varje rocklexikon.
Det finns enstaka stunder som värmer, som inledande [I]This Light Is for the World[/I] liksom [I]Silent Fellowship[/I], där Mike Scott är nästan lika kufisk som Kevin Rowland, och det räddar hans plats i minnet. Men om den fråga en yngre passionerad Mike Scott en gång ställde, "Hur länge kommer jag att älska dig?", och självsäkert sedan besvarade - "Så länge stjärnorna lyser över dig" - har relevans är det dags att inse att stjärnorna har slocknat. Det gör ont att inse att alla löften måste brytas. Evig kärlek är en myt.
Skivbolag:
Artist:
