När hon debuterade 1995 var det med en ganska snäll, men inteinsmickrande, pop som doftade amerikansk västkust. Singeln May knäckte migfullständigt och jag förutspådde att Sara Isaksson kan bli ordentligt stor.Det tror jag fortfarande. Men hon gör det inte lätt för sig. Medan hon pådebuten gjorde ganska lättflytande popcountry, skriven av inhyrdakompositörer, står hon här för materialet själv. Och det är betydligtmatigare än tidigare. Utmanande. Krävande. Men inte svårt. Och där hontidigare lät som en vän skogsälva, låter hon nu som en smått argsint ochlätt desperat tjej på 20-nånting.Sara Isaksson spelar själv gitarr, med assistans av Staffan Astner, och detkan möjligen vara så att hon hämtat lite inspiration från Indigo Girls,eller gått tillbaka till ursprungskällan Joni Mitchell, i sittlåtskrivande. Men hon blir aldrig en kopia av någon annan.Hon sjunger fortfarande som en gudinna - med mitt-i-prick-frasering och medsmå knäck på rösten i precis rätt lägen. Och åtminstone i mina öron hörsdet som om det beror på känsla och inte på rätt skolning.
Skivbolag:
Artist:
