Bricks andra platta är här och den alldeles för klena skaralyssnare som lät sig hänföras av deras debut, Suomi, har fått en ny, meraotäck och komplex livskamrat. Betydligt kärvare, mer sparsmakad och säkerpå sig själv. Om första plattan var en skräckfylld hissfärd i 190 medavslitna linor från 85:e våningen rätt ner i asfalten är detta uppvaknandetur koman på akuten. Det gör ont att lyssna på Brick; skav i tinningarna,hugg i hörselgångarna och vrid i mellangärdet. Och det är meningen,misstänker jag. Bandet har raffinerat sig rejält för att kunna åsamkalyssnarna rejäla blessyrer utan att ta till storsläggan.
Här finns ennyvunnen talang i att musikaliskt våga hålla igen och låta Nandor Hegedüssäregna stämma emellanåt äga ljudbilden. Effekten är omedelbar ochhårtslående på ett sätt som bara amerikanska flaggskepp som Jesus Lizard,Shellac och i viss mån febriga Girls Against Boys mäktar med. Fast detfunkar inte genomgående. Stundtals brister det i låtmaterialet och ett parspår känns inte helt legitima. Men det är marginella invändningar. AttBrick inte är musik för massorna har majoriteten säkert redan räknat ut ochfrågan är ifall Volvoland hittar hem till fler CD-spelare än vad debutengjorde. Jag tror det inte. Men jag hoppas. Så här låter modern rockmusik1997.
Skivbolag:
Artist:
